En kväll i juni

Lite så tänker jag, så här en kväll i juni efter den kallaste våren ever. En vår jag ägnat åt att läka. Jag känner nu att jag så smått börjar hämta mig från chocken som var mitt förra jobb. Herregud när jag tänker tillbaka på det. Vid denna tiden för ett år sedan hade jag varit där sedan mitten av februari, och på 4.5 månad var jag redan uppe i runt 50 övertidstimmar, trots att jag verkligen gjorde mitt bästa för att ta sovmorgon, gå tidigare, ta långluncher. Idag, när jag varit på mitt inte längre så nya jobb i 6.5 månad ligger jag runt 7 timmar plus. Och det är ju nästan bara skönt, att känna att man har något att spela lite med om man vill gå tidigare någon dag eller vad det nu kan vara.

Första tiden, typ vintern men även en bit in på våren kände jag att jag rätt fort föll in i exakt samma stress-mönster som på förra jobbet, så fort det blev minsta lilla stressigt på det här jobbet. Det tog ett jäkla tag att komma ur faktiskt. Jag var så trött i vintras. Många gånger rätt så less också, för när den där första lyckan över att vara ifrån mitt gamla jobb lagt sig, kom allt ikapp på något sätt. Jag hade absolut ingen energi över alls, blev snabbt på dåligt humör, var otroligt lättstressad. Och i rättvisans namn hade det ju såklart inte bara att göra med mitt förra jobb. På 1 år och 3 månader hade jag bytt jobb 3 gånger. Det var ju åtminstone en gång för mycket i alla fall. Och det tog kraft att vara ny på mitt nuvarande jobb också. Ett jobb där jag egentligen inte hade någon egentlig arbetserfarenhet av den här typen av granskning, utan som var något jag behövde lära mig väldigt mycket från scratch. Något jag inte kommer vara fullärd inom på många, många år såklart, men nu börjar saker och ting falla på plats i alla fall.

Men nog om det nu! Att ha mycket mer fritid (eller helt enkelt ett liv) är ju härligt! Och behovet att stimulera andra sinnen än de jag stimulerar på jobbet blir större (eller, egentligen är det väl lika stort alltid, men jag förtränger det när jag är stressad). Nu när min kör har sommaruppehåll känns det som att det skulle kunna bli en del skrivande, eftersom det egentligen är min roligaste kreativa stimulans. Men vi får se, lovar inget bestämt! Det blir ju sällan bra, det vet en ju. Ville mest säga hej och att jag lever och att bloggen trots allt inte är helt död. Nu väntar middag på sjömanskrogen här ute. Hej svej!

Hej 2015!

Så, nu är vi på rätt sida 2014 sedan ett tag tillbaka. För första gången firade jag nyår i Göteborg, vilket blev sjukt bra. Godaste middagen sedan typ ever, dreglar typ fortfarande när jag tänker på Martinas ostbricksförrätt och Sofia och Martins ugnsbakade rödbetor…så jävla gött var det. Så hade vi tomtebloss och lagom med bubbel och tutor och alla var sina snyggaste versioner av sig själva. Fyrverkerierna som grannarna tyckte det var värt att ställa till med var mest bara sjuka men ändå något av en upplevelse.

2015 har börjat med ett gäng bra beslut redan nu, där jag försöker att både göra och pröva lite nya saker (stora som små), vara mer social, mindre reserverad och samtidigt värna min ensamhet och vila lite mer. Så till exempel har jag för första men inte sista gången i livet spelat på stryktipset (ynka 7 rätt, men skam den som ger sig), för första och förhoppningsvis sista gången ätit råbiff (köttet smakade förvånansvärt lite, men kunde inte med konsistensen. Yuck.) och åkt tillbaka till Göteborg från Falköping två hela dagar tidigare än beräknat. Det där sista var definitivt första gången, jag har alltid så svårt att ta avsked överhuvudtaget så jag måste alltid maxa resor och annat in i det sista, men nu vågade jag lyssna på den där rösten inne i huvudet som försökte förmedla att jag verkligen behövde lite vila hemma innan jobbet drog igång på allvar igen. Jag är så glad att jag lyssnade och att jag på riktigt börjar fatta att jag måste vila, även om det bara är roliga saker jag egentligen tänkt göra.

Och de där mindre sociala dagarna jag fick i Göteborg istället för hypersociala dagar i Falköping ledde till att jag orkade träffa tre vänner i fredags som under 2014 befann sig precis utanför min närmsta krets och jag därför hade så svårt att få tid och energi att träffa då, även om jag hemskt gärna ville egentligen. Det var så fint att se dem igen och jag var så glad att jag var så närvarande under hela kvällen och kände att jag hade tid att lyssna, och tid att själv prata långsamt, och inte föll in i att bli den där forcerande, snabbpratande och stressade personen jag blir när jag mår dåligt. Samma sak igår kväll, när min bästa Minnavän med sambo kom för att hälsa på och jag både kände innan att jag längtade efter att de skulle komma, och jag njöt otroligt under själva kvällen också.

Och det kan låta så främmande att inte längta efter att en efterlängtad vän ska komma och hälsa på, men när den enda känsla man har i kroppen är stress, och allt man tänker på är hur jävla mycket man har att göra, då känns plötsligt sociala aktiviteter mest betungande, hur mycket man än tycker om sina vänner. Och den varningssignalen är inte att leka med alltså, och just därför är jag så glad att jag inte känner så längre, utan äntligen vill vara social igen. Och apropå glad, så har jag nog varit gladare under första delen av 2015 än vad jag var under typ hela hösten 2014. Vilket ju också känns jävligt fint.

The revolution won’t start from my bed

2014 var ett väldigt politiskt år för många. Väldigt mycket för mig också. Särskilt första halvan. Sedan blev jag bara allt mer begravd och insnurrad i stress att det inte fanns mycket krafter kvar för något annat än att äta jobba sova. Både medvetet och omedvetet umgicks jag mindre med mina vänner. Gjorde färre saker på kvällar och helger. För jag hade fullt sjå att få ihop en något så när fungerande vardag.

Och trots att jag ställde in, bokade av, och till slut inte bokade in alls, räckte inte det. Jag fick inte en fungerande vardag ändå. Jag vet inte hur många kvällar och helger som…bara gick. Försvann i ett inget. Den monumentala skillnaden mellan tidigare år i Göteborg, där tiden bara försvann för att jag hade så jävla mycket för mig hela tiden, och 2014, är nästan svår att greppa. Jag kom hem från jobbet och det enda jag skulle göra var att handla och laga mat. Ändå hände en, två, tre, fyrtio gånger att jag inte hann. Jag var så matt. Och less. Och helt lealös. Kunde inte förmå mig att göra någonting.

Och jag ville så gärna ”starta om”. Göra rejäla nystarter och ändra mitt beteendemönster. Skärpa mig. Planera in tid för både det jag måste göra och det jag ville göra. Men det gick bara inte. Nu när jag är ur det är det nästan svårt att förstå varför. Men då var det som att försöka springa i vatten, eller i en dröm. I mitt huvud ser jag hur jag på söndagarna liksom försökte frammana den där kraften, för att orka, typ som om jag skulle göra tunga marklyft och böjer mig ned och försöker rycka upp den där stången, om och om och om igen, men lyckas aldrig rubba den mer än någon centimeter från marken och till slut har jag bara ryckt mig ännu tröttare än jag var när jag började och faller ihop i en liten hög på golvet.

Så känns mycket av mitt 2014. Trött och segflytande. Mörkt. Eller ständigt disigt och grumligt. Och att jag springer runt runt runt i det där ekorrhjulet, med något som jagar mig bakom mig, utan att inse att jag bara kan hoppa ut åt sidan, ta en annan väg, så är jag fri sedan. Jag var så jävla uppe i jobbet. Och jag var tvungen att jobba sådär jävla mycket för att hinna med allt jag skulle. En helt orimlig arbetsbelastning för en nyanställd.

Nu förstår jag varför jag aldrig lyckades ändra mitt beteende. För det var inte beteendet det var fel på. Viljan fanns ju. Men kraften, orken, energin, fanns inte. Jag jobbade för mycket. Jag hade för lite kontroll över min egen arbetsbelastning. Jag kunde jobba hur mycket som helst och ändå inte bli klar, för det dök alltid upp något. Det var för många som hade deadlines till mig som inte hölls, för många sidouppdrag som dök upp på konstiga sätt, för mycket helt enkelt. Och på toppen av det en stundtals för jävlig arbetsmiljö. All min energi gick åt till att bara hålla ihop. Inte konstigt att man fastnar i soffan eller sängen då, när man inte måste upprätthålla fasaden.

Och min revolution kommer inte starta från sängen. Noel Gallaghers kanske kan göra det, men inte min. På det privata planet hade jag ett så jäkla oproduktivt år, särskilt hösten var helt absurt stillastående i huvudet. Den personliga utvecklingen stod blickstilla, om den möjligen inte gick bakåt till och med. Så jag tänker att det är därför det händer så mycket nu. Jag klarar att läsa böcker i raketfart igen, har läst lika många de sista veckorna som på hela resten av 2014, för jag orkar ta in informationen. Jag sjunger högt och dansar hemma. Skrattar med hela kroppen. Njuter. Mår. Känner hur saker och ting landar i mig. Hur nya insikter föds och till och med hinner slå rot. Hur jag orkar tänka på hur och vem jag vill vara. Vad jag vill göra. Som att gå med i F!s kommunfullmäktigegrupp. Skicka in anmälan för att börja i en kör. Boka in dejter med fler än bara de närmast sörjande. Boka in mig på träningspass. Ta fram den ofärdiga uppsatsen.

2014 började den feministiska rörelsen sprida det glada peppiga budskapet att ”Det händer nu!”. Jag kände så för feminismen, men jag kände inte så för mig själv. NU däremot. Händer det. För mig också.

2014 i en lista

Fick lite feeling trots allt efter den gigantiska årsresumén i 2 delar och insåg att jag nog smält 2014 tillräckligt för att göra en lista nu, det känns både som att jag kan se mönster i vad som gick fel och känner hopp inför att 2015 kommer bli annorlunda. Dessutom är ju en sammanfattande lista med väl valda delar lite mer läsvänlig. Here goes:

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Skaffade mig inte bara ett utan två heltidsjobb. Var tärna på ett bröllop. Ordnade en möhippa. Lärde mig crawla. Höll tal på ett bröllop.

Genomdrev du någon stor förändring? Nja, inte själv direkt. Det hände ju en massa yttre förändringar, och min själ försökte väl hänga med så gott det gick. Inte så bra, förrän nu, egentligen. Men det var i och för sig ett stort steg att våga bryta upp från det första jobbet, att erkänna för mig själv att det inte blivit som jag tänkt, och våga satsa på det jag blev erbjuden istället. Och det är klart, jag började året som student/intern och ordnade sedan en liten nätt Sverigeflytt och fick ett heltidsjobb, så en del har jag väl genomdrivit. Jobbmässigt på mitt gamla jobb genomdrev jag åtminstone några mindre förändringar som jag hoppas min efterträdare har nytta av nu.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, massor! Först ut var min bästa vän som fick sitt andra. Ganska snart efter det fick ännu en vän nummer 2. Och under hösten slog det till rejält i Trysil, mina kompisar A och A fick N, och mina kära gamla sambos J och U fick A precis före julafton. Och efter årsskiftet kommer ännu en Trysilbebis!

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?  26 juli då Andreas och Ida gifte sig. Roligaste dagen i mitt liv hittills tror jag. 25 maj kommer jag kanske inte minnas datumet på, men allt som hände från att jag vaknade till det där sms:et tills jag stupade i säng helt matt av att ha gråtit i flera timmar på dagen och sedan på kvällen av glädje för att F! kom in i Europaparlamentet. 14 september kommer nog också sitta kvar. För min personliga del en betydligt bättre dag, även om jag klämde ett par tårar även då. För den politiskt intresserade delen av mig en inte lika bra dag. Dagen när jag fick erbjudandet om heltidsjobb nummer 2 kommer nog också hänga med ett tag.

Dog någon som stod dig nära? Nej! Var gravt oroad för både mormor och farmor i omgångar, men de red ut alla stormar.

Vilka länder besökte du? Tyskland, Sverige, Schweiz och Spanien.

Bästa köpet? Vår nya säng! Och möbler överlag, soffan är bra, inomhuskaminen oväntat härlig, och snart levereras vår nya byrå. Simglasögon.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Att Soffi flyttade till Göteborg, att min bror gifte sig med världens bästa svägerska, att allt gick bra för vännerna som fick barn, att människor i min närhet som mått kass fick det mycket bättre i slutet av året, att jag och Henrik växt så jäkla mycket ihop. Att 2 personer jag gillar väldigt mycket ska flytta närmare.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Ett piano. En färdig masteruppsats.

Vad önskar du att du gjort mer?  Säger sagt ifrån mer på jobbet, även om det egentligen känns omöjligt att säga ifrån mer än jag gjorde. Men kanske sagt ifrån tidigare då. Skrattat. Slappnat av.

Vad önskar du att du gjort mindre? Jobbat. Stressat. Men det var inte lätt att låta bli och långt ifrån bara egen förskyllan.

Favoritprogram på TV? Homeland! Historieätarna! Vinterstudion! På Spåret! (SVT is da shit). Vinter-OS!

Bästa boken du läste i år? Gillade verkligen Brobyggarna, historisk skönlitteratur + familjesaga är så min grej. Jag heter inte Miriam var också en riktig bladvändare. Innan floden tar oss var också bra. Läser nu Egenmäktigt förfarande och den blir nog också en hit.

Största musikaliska upptäckten? Beatrice Eli och Tove Lo. En nygammal var Markus Krunegård som jag lyssnade sönder juli-september.

Vad var din största framgång på jobbet 2014? Att jag fick mitt drömjobb. Att jag konfronterade personen jag inte kom överens med. Att jag sa ifrån.

Största framgång på det privata planet? Att jag fick visat för mig själv att jag också kan vara stark, att jag inte alltid måste tas om hand. Att jag kan klara mina bekymmer själv och samtidigt orka finnas där för andra. Att jag och Henrik verkligen jobbat oss igenom jobb-bekymmer på varsitt håll och försökte bli bättre människor för varandras skull. Att våga chansa.

Största misstaget? Känns som det borde funnits något i jobbet men kan inte komma på något specifikt, så kanske att jag inte köpte Håkan-biljetter medan tid var 😛

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 2013 är väl ingen höjdarmåttstock, den allvarsamhet, stress och ångest jag började bygga upp där hängde med under 2014 också. Men baserat på att ingen dog 2014 så var jag ju gladare såklart, och jag var kanske mer jämn i humöret (ständigt sur). Men jag var nog ledsnare än både 2012 och 2011.

Vad spenderade du mest pengar på? Hemflytt med tillhörande önskan om att boa in sig igen. Mycket möbler. Resor också.

Något du önskade dig och fick? Mitt drömjobb.

Något du önskade dig och inte fick? Ett piano. Fast jag har inte riktigt önskat mig det ordentligt egentligen, får bli skärpning 2015. Frid i själen och lättare sinne skulle jag velat ha också, men jag är på god väg!

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Åt våfflor och satt på altanen. Annars inget speciellt, vilket jag tyckte var trist.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? På ett sätt att folk jag tycker om mår bättre, men å andra sidan kan ju breakdowns också leda till något bra så det är svårt att säga. Att jag mått bättre på mitt första jobb hade varit fint också. Då hade jag kanske i och för sig inte vågat tacka ja till det andra…

Vad fick dig att må bra?  Alla nära och kära och allt roligt vi gjort under året, att ha många vänner och Jakob nära. Underbara kollegor. Way out west. Crawlkursen. Mådde väldigt bra när det kändes som att andra runtomkring mig mådde bra.

Vem saknade du? Anna, Ellie, morfar. Andreas och Ida under hela hösten. David och Adam.

De bästa nya människorna du träffade? Min bästa väns barn. Mina käraste kollegor på gamla jobbet.

Mest stolt över? Har varit inne på det, men att jag vågade ta jobbet jag har nu, att jag och Henrik kämpat på så bra, min bror som tog examen, att jag med tanke på allt som hänt ändå haft ganska mycket tillit till att allt löser sig, att jag varit stark.

Högsta önskan just nu? Ett vänligare och lugnare Sverige. Ett lugnare och roligare år än 2014 var. Att alla får vara friska och glada.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Jobba mindre. Gilla mitt jobb lite mer. Gå på konserter. Åka mer skidor. Simma mer. Springa mer. Spela mer piano. Skriva mer. Försöka vara mer kreativ överlag. Vara bättre på att höra av mig till mina vänner.

Hejdå tjugohundraeffingfjorton, kom inte tillbaka. Del 2.

Vi kör på med andra halvan av året!

Juli

Juli drog igång och jag såg fram emot semestern, samtidigt som det var så otroligt mycket som behövde hinnas med. Avsluta och lämna över på jobbet, förbereda en möhippa, förbereda inför bröllopsförberedelser, hitta tärnklänning, hitta presenter, skriva tal, översätta tal. Allt det där jag önskade att jag gjort under hela våren, men där först jobbet satte p för alla former av kreativitet och energi när man kom hem och sedan var det den allmänna personliga krisen som pågått rätt länge och annat som hände som gjorde att det blev allt på en gång. Till slut gick allt i lås i alla fall, och semestern inleddes med en rolig möhippa för min blivande svägerska i Zürich. Efter det flög jag direkt till Barcelona dit Henrik kom också och vi var där och vilade upp oss lite. Så kom vi hem och började på allvar ladda upp inför det stora bröllopet. Några dagar hemma där vi lyckades träffa våra finaste och mest förstående vänner, och sedan ned till Skåne och den bästa veckan i mitt liv typ. Allt var så otroligt roligt, från pysseldagen till sista städningen av lokalen. Det går inte att beskriva det på ett kort och bra sätt, mer än att jag är så lycklig över att min bror och svägerska ordnade ett så kul och oförglömligt bröllop. Efter bröllopet hann vi med en liten sväng till Karlskrona också för att spana in Emelies nya hus, innan vi styrde tillbaka mot västkusten för en sista semestervecka.

Gifta!

Augusti

Minns inte riktigt vad jag gjorde min sista semestervecka, försökte nog mest landa efter allt kul vi varit med om. Hade inte så grav jobbångest som jag trott man skulle ha sista dagen på semestern, utan det kändes ganska lagom att gå tillbaka till jobbet, även fast jag bara haft 3 veckor. Så här i efterhand kan jag se att jag aldrig riktigt gick ned i varv under de där 3 veckorna utan bara körde på i det höga tempo jag hade kvar från vårens 50-timmarsjobbveckor. Så att jag var redo för jobbet handlade mer om att jag kände att jag lika gärna kunde åka dit och ta tag i allt jag behövde ta tag i, det kändes mindre stressat att vara där än att vara hemma. Det mest positiva med augusti var dock hur galet mycket jag såg fram emot Way out west. Förutom bröllopet, som ju får räknas som någon form av extraordinär händelse, hade jag nog inte varit så glad över något eller sett fram emot något så mycket, på ett år. Allt jag känt inför att typ hitta lägenhet i Berlin, få fina vänner där, få ett heltidsjobb och så vidare hade snarast varit lättnad, men Way out west vara bara äkta nöjesglädje över något egentligen ganska banalt. Det var inga särskilda band jag var mer sugen på än andra, jag bara såg fram emot att ha en hel helg med bara roligt och samtidigt inga måsten. Det var precis ett år sedan Ellies död och jag var så glad att få tillbringa den helgen ihop med just Emma och Johanna och att vi fick göra något så kul ihop, efter all skit som varit. Och att jag fick känna något, något genuint, att det kändes som att jag slutade vara ett tomt skal. Sedan fortsatte augusti i en ganska trevlig stil faktiskt, jobbet hade inte riktigt dragit igång och blivit jobbigt, jag badade, var i Falköping, hälsade på Minna i Värmland och försökte träffa kompisar så mycket det bara gick.

Så himla glad på Way Out West.

September

September hann knappt börja innan jag fick ett sjukt oväntat telefonsamtal, en anställningsintervju för ett jobb jag knappt kunnat drömma om att jag ens skulle bli aktuell för. Jag hade börjat komma till någon slags insikt om att allt det jag brann för på jobbet hade ganska lite att göra med mina huvudsakliga arbetsuppgifter, och det började bli svårt att ha tid till både de utvecklingsprojekt jag ville driva, och det som jag var tvungen att göra, utan att jobba över extremt mycket. Eftersom jag inte såg någon vettig lösning på åtminstone ett års sikt tackade jag ja till intervjun, även om det kändes märkligt, efter bara knappt 7 månader på jobbet. I övrigt gick september i politikens tecken. På jobbet och på fritiden. Jag började längta efter att valet skulle vara över, eftersom det började bli påfrestande att jobba så tätt inpå politiker mitt uppe i en valrörelse och samtidigt försöka bedriva lite verksamhet. Till slut kom ju valet i alla fall, och den här valdagen lyckades jag med det jag velat göra på EU-valdagen; dela ut valsedlar utanför en vallokal. Det var så sjukt kul. Jag stod 6 timmar, och hade det inte varit för att jag och Henrik fick vår nya säng levererad den dagen som behövde sättas ihop hade jag nog kunnat stå minst 2 till. Sedan blev det valvaka och förstås en sen natt för att se hur det gick i alla kommuner. Jag var ganska förberedd på att F! inte skulle komma in i riksdagen så jag blev inte så besviken över det, jag kände mig också ganska förberedd på att SD skulle öka jäkligt mycket, så min största besvikelse blev nästan resultatet i trängselskattomröstningen. Sedan försökte jag släppa politiken ett tag på fritiden, eftersom det fortsatt var fullt ös på jobbet med att räkna ut alla möjliga olika konstellationer i kommunen ett tag till. Jag var på den där intervjun i slutet av månaden och kände under tiden jag satt där att detta gick åt skogen, men var inte så besviken över det heller. Jag tänkte att det nog skulle reda sig på något sätt, antingen kanske mitt nuvarande jobb blev bättre eller så fick jag söka något annat.

Delade ut valsedlar på valdagen.

Oktober

En vecka efter intervjun i september blev jag erbjuden det där jobbet. Jag blev så förvånad när de ringde att jag bara svarade ”Jaha” när jag fick erbjudandet så de fick fråga en gång till om jag ville ha det. Vilket jag ville, men någon veckas rejäl ångest innan allt blev klart och jag kunde säga upp mig följde. Efter att jag sagt upp mig kändes allt bara så skönt med det nya, jag hade inga egentliga tvivel alls över att jag tagit rätt beslut. Särskilt inte eftersom det fortsatte vara långa dagar på det gamla jobbet, och vissa saker bara blev värre och värre. Jag var tvungen att ha peptalks med min chef titt som tätt och det känns inte så kul att vara den personen som behöver det. På det lite roligare planet åkte jag och C på en härlig roadtrip till Stockholm och S, där jag hann träffa lite kusiner också, och sedan hade jag alla Berlinvännerna hos mig en hel helg precis innan det blev november. Henrik gjorde sin tredje turn som överstyrman nästan hela oktober och det gick lite upp och ned, men mest upp har jag för mig, vilket var skönt.

(Bytte telefon under hösten så det blir inga bilder för de sista månaderna. Om jag inte orkar uppdatera det här inlägget när jag är tillbaka hemma i götet.)

November

November gick i nån form av hetsigt tecken, där jag försökte ta ut lite semester och flex, men ändå inte hade det lugnare på jobbet så det blev inte så vilsamt som jag trott, även om det kanske blev mer vilsamt än om jag jobbat heltid. Eftersom Henrik skulle vara borta nästan hela december passade vi på att både försöka hitta på lite juliga saker och göra färdigt projekt hemma som strandat någonstans där i maj. Vi fick en snabbvisit av Asp som vi inte träffat sedan före Berlin, och vi tittade på Gardells Mitt enda liv. Sofia bjöd på gudomliga tapas på hennes födelsedag och vi var på lite glöggtrevligheter hos både Jakob och Martina och Kristoffer, så det blev lite umgänge med folk ändå. Annars var november en ganska dyster månad tyvärr. Jag jobbade fortfarande mycket, och var stressad, och helt trött och slut efter 9 rätt så tuffa och energikrävande månader. Och för att jag nu kunde lätta på garden och inte försöka tvinga mig själv att intala mig att jobbet var bra, och för att jag nu vågade slappna av kring allt som hänt precis före sommarens början och inte behövde vara så stark längre. Vilket ju var positivt, men jag var inget direkt kul sällskap, varken för mig själv eller andra.

December

Så kom den då, veckan där jag slutade jobbet. Och det var efterlängtat och samtidigt jobbigt eftersom jag lämnade så fantastiska kollegor bakom mig. Och så den där känslan sista dagen, som vällde fram när jag kom innanför dörren hemma. Känslan av ickeinfriade drömmar och förväntningar som man till sist fått ge upp, känslan av att ha blivit en person eller tvingats inta en roll man inte ville ha och därför fått visa upp en ganska otrevlig sida av sig själv för människor som varit väldigt värda att få se ens bästa sidor. Och sedan gick en vecka på mitt nya jobb och jag kände tack och lov inte enbart lättnad, utan en stor glädje och nästan eufori över att det nog kommer att bli väldigt, väldigt bra detta. Det är en sådan lycka att det inte känns som en flykt, att jag inte tog det här jobbet enbart för att slippa ifrån det gamla, utan för att det ju faktiskt är mitt drömjobb. Så har det varit ganska mycket väntrevligheter den här månaden, och jag har varit så glad att jag märkt sådan skillnad på mig själv den här månaden, jämfört med inte bara de senaste 10 månaderna utan faktiskt också månaderna före dem också. Jag är inte så forcerad längre. Jag är inte så trött och jag är inte så stressad. Jag sjunger med högt till musiken hemma och dansar till och med ibland. Jag blir genuint glad för saker. Jag är lättsam och har nära till skratt, och är inte så förbaskat allvarsam och sluten som jag varit i över ett år nu. Det är så skönt att vara ur det där jävla måendet som förföljt mig så länge nu. Så, det redde sig till slut. Det blev en relativt välsignad jul och det känns jäkligt hoppfullt inför 2015. Så tack för det 2014, du lärde mig jäkligt mycket. Men kom inte tillbaka.

Hejdå tjugohundraeffingfjorton, kom inte tillbaka. Del 1.

Jag vet inte riktigt om jag kan kalla mig bloggare längre, när det trillar in sisådär ett inlägg var tredje-fjärde månad på den här sidan, men nu har jag ju trots allt en blogg och även ett återuppväckt skrivsug så jag gör ännu ett försök, genom en årsresumé. För 2013 gjorde jag ju en liten lista, men under 2014 har det hänt så otroligt mycket att jag inte kommer kunna ge några generaliserande och kortfattade svar alls, så jag tror jag får ta det månad för månad.

Januari

Vaknade upp i Falköping efter en fin nyårsafton i Åsle med ett gäng fina vänner. Sedan följde en veckas avslutande jullov innan jag åkte tillbaka till Berlin. En vecka så full av ångest att jag så här en vecka senare har svårt att tänka tillbaka på den. All skit från 2013 bakades ihop och kom ut den där veckan, det var sorg, det var ångest över att aldrig få ett jobb, det var ångest över att jag tappat bort mig själv och inte visste vad och vart jag ville, det var instängd ensamhet, en massa jävla stress och ja, allt som gör att man hamnar i obalans och får psykbryt helt enkelt. Sedan kom jag tillbaka till Berlin och de sista veckorna blev riktigt fina. Hann med ett gäng grejer jag inte hunnit under hösten, hade lite finbesök, fick se stan i vinterskrud och fick slutligen det där efterlängtade telefonsamtalet att jag skulle få komma på intervju för ett jobb om jag flyttade hem. Vilket jag gjorde, den 22 januari, fyra dagar efter att jag gjort min sista praktikdag. Och lika plötsligt som det börjat, var det fantastiska Berlinäventyret slut och jag och Henrik satt hemma i soffan i lägenheten och undrade om vi någonsin varit iväg. Vilket vi ju hade såklart, och till slut tog det kanske fram till maj innan jag på riktigt kände att själen kommit ikapp och jag var landad i Göteborg. Fram tills dess hade jag såklart kört på alldeles för hårt och inte tillåtit mig att ha någon ställtid, men det fokuserade jag inte så mycket på då. De där första veckorna i Sverige minns jag inte mycket alls av, mer än att vi bytte plats på soffan och var i Falköping och hämtade hem katten. Och att det blev mer och mer klart med det där jobbet, som jag inte riktigt vågade tro på…Och just det, efter lite betänketid insåg jag att vi var och träffade Emelies nyaste barn också 🙂

 

Sista dagarna i Berlin – mycket turistande.

Februari

I början av februari blev det äntligen klart med mitt första riktiga jobb efter plugget, vilket fick mig att känna ungefär så här. Efter mycket om och men lyckades jag och Henrik få ihop tre skiddagar i Åre, strax före jag började min anställning, vilket blev…pannkaka. Lite i alla fall. Jag var verkligen ett mentalt vrak fortfarande och det var så mycket att hantera med det nya jobbet och allt vad det skulle innebära, hemflytten från Berlin, att ta in allt som hänt där som jag inte hunnit bearbeta under tiden, och kanske framförallt det som hänt precis innan, som jag knappt tillåtit mig själv att tänka på alls i Berlin, Ellies död. Allt det där kom ut i någon form av framtidsångest där jag i princip omprövade allt i mitt liv, jobb, boende, relationer, livsväg överlag. Det tog ett bra tag, kanske månader, innan det la sig på riktigt. Men vrak eller ej, 17 februari drog jobbet igång, och i början där var det mest bara förvirrat och lite ångestigt, innan jag fick börja jobba själv. Några fina stunder bjöd februari på ändå, Vinter-OS såklart, en inomhuscup i fotboll och mitt beslut att dra med Martina på en studiecirkel om F!. Vi visste inte då att det var ett beslut som sedan påverkade hela våren, nästan hela hösten och väldigt mycket i våra liv, på väldigt väldigt positiva sätt.

Åre ❤

Mars

Mycket jobb. Började landa i det och insåg ganska fort att kollegorna var guld värda, och tyckte att många av mina uppgifter var jäkligt spännande och givande. Kände viss oro inför att jag hade så många tidskrävande uppgifter dock, och övertidskontot växte och växte…Jag tillbringade en underbar helg i Malmö för reunion med mina Berlinvänner och det var så skönt att äntligen få dela allt det där som varit hela ens vardag i fem månader igen och allting kändes mindre ensamt. Mars blev också mer och mer politisk, vilket jag älskade. Studiecirkeln gjorde förstås sitt till, och det var 8:e mars-demo i Göteborg och antirasism-demo i Malmö. Jag firade min födelsedag på mammas och pappas soliga altan i Falköping, och hade något slags bra-väder-rekord, födelsedagsmässigt alltså. Fick present av en ny kollega vilket jag blev så sjukt glad för, och insåg att jag och en annan kollega var partikamrater. Började överlag landa något mer i Göteborg och försökte ta ikapp allt man missat med vänner och familj i ett halvår, vilket var lite mer än jag trott man skulle göra på den tiden jag var iväg.

8:e mars-demonstration.

April

Jag jobbade. Ännu mer än i mars. I slutet av april följde 3 4-dagarsveckor i rad och varenda en av dem jobbade jag mer än 40 timmar i veckan och kände mig tommare och tommare och ledsnare och ledsnare inombords. Det kändes som att livet kretsade kring jobbet (vilket ju var sant) och att jag inte hade ett liv alls. Dessutom gjorde jag som jag så ofta gör när jag inte mår helt bra – isolerade mig från vänner och bekanta. Att Henrik var iväg på en massa kurser i andra städer gjorde inte saken bättre. Påsk lyckades jag, tack vare mina ansvarstagande och uppstyrande vänner, fira i Åsle. Det skrämmande är att det känns som att jag inte minns någonting alls av det, men jag tror vi letade ägg runt ägorna och att det var varmt. I övrigt är april helt borta, jag minns inga särskilda händelser alls.

21 april: Frukost på altanen.

Maj

Jag fortsatte att jobba galet mycket, men jag har för mig att jag och Henrik lyckades ha det ganska mysigt och bra de första veckorna, innan hann åkte ut och jobbade. Det blev mycket politik i takt med att EU-valet närmade sig, förstamajdemonstrationer, event och möten avlöste varandra och det var jäkligt roligt. Jag sprang Vårruset med mina jobbarkompisar, och jag, pappa och Henrik kollade på Göteborgsvarvet. Anna bodde hos oss den helgen och det var härligt! I övrigt tror jag att det var ganska fint väder och jag började se något slags ljus i tunneln på jobbet på grund av ny chef och att det ändå närmade sig semester någorlunda. Samtidigt var det det andningshålet jag behövde för att orka börja se mig lite om efter andra jobb, och bestämma mig för att göra färdigt min uppsats, så det skulle bli lättare att söka sig vidare. 25 maj var det EU-val och jag skulle delat ut valsedlar hela dagen. Istället tog livet en helt ny vändning för mig, som jag inte kommer skriva så mycket om för att den rör inte bara mig, men som vände upp och ned på typ allt.

Vi hejade.

Juni

Från juni 2014 finns inget annat än fragment av minnen i form av instagrambilder. Satt utanför Ullevi och lyssnade på Håkan och mådde trots allt ganska okej, Jakobs examen, Winnerbäck med Emma, midsommar hos Martina och Kristoffer. Jag fortsatte jobba mycket men bestämde mig för att jag inte fick tycka att jobbet var jobbigt längre, för det var helt enkelt en jobbig sak för mycket och det enda jag kunde påverka just då. Det gick ganska okej ett tag.

Glögg på midsommarafton, en oväntad hit!

10 år

Det är valkväll den 14:e september 2014 och jag vet att F! inte kommer att komma in i Riksdagen. Vi fick visserligen 4% i Valu:n, men Valu:n tenderar att ha systematiska fel och ger bättre resultat till de partier som attraherar människor med tid och resurser, precis som många opinionsundersökningar i övrigt också. Så jag vet att det är kört.

Men jag bryr mig inte så mycket om det specifika resultatet. Jag bryr mig bara om att ett feministiskt parti faktiskt har startats, och inte bara startats utan också bjudits in till att vara med i finrummet, och i finrummet har de i mångt och mycket diskuterat feministiska frågor utifrån ett ganska relevant perspektiv. Tiden från 00-talet när Aftonbladet gjorde raljerande klippdockor av radikalfeminister med hår under armarna är sedan länge förbi.

Från den första vågens rösträttskämpar, den andra vågens frigörelsekvinnor, den tredje vågens individualistiska feminister  har vi nu de sista åren äntligen på riktigt kommit till den fjärde vågens postkoloniala och intersektionella feminism, och feminismen har äntligen fått bli politisk på riktigt.

Det är en folkrörelse, och jag är så lycklig att jag får vara en del av den.

Och ändå står jag på en grusväg utanför festlokalen där valvakan äger rum den 14:e september och gråter. Jag gråter och ringer min lillebror för det känns som att han är den enda som kommer att fatta. Den enda som kommer att fatta när jag säger att jag önskar så hårt att hon fått vara med om detta. När jag säger att det är 10 år sedan imorgon. 10 år. När jag säger att jag inte ens förstår hur lång tid 10 år är. När jag säger att det känns som att hon var Anna Lindh och jag är Mona Sahlin som lämnats kvar och vet att man är den något sämre debattören, den något sämre ledaren, den något sämre människan, och som ändå måste kämpa vidare och driva kampen ensam.

Även fast vi inte kom in i riksdagen, önskar jag så sjukt hett att hon skulle få varit med om detta.

Och vi hade behövt henne här nu, mer än någonsin nu, hade vi behövt en tjej som kunde ta alla möjliga debatter, men alltid, alltid, alltid såg först och främst till människan bakom åsikterna. En tjej som kunde försvara folk hon själv ibland kunde tycka var störande med orden ”Men hon är i alla fall snäll”, eller ”Hon har faktiskt ett gott hjärta”, när vi andra hemföll åt skitsnack. En tjej som alltid hade lätt till ett uppriktigt ”Förlåt”, och som erkände när hon gjort fel. En tjej som världen fick se alldeles för lite av, men som på grund av hur hon var påverkar världen genom att ännu 10 år efter sin död göra de hon kände till lite bättre människor.

Jag önskar så att du vore här.

Ett varv till

Så försöker vi igen då. Fastän detta nästan börjar bli lite löjligt. Över ett år med kraftfulla försök att starta upp en sovande blogg igen, försök som alltid slutar efter absolut max det tredje inlägget och sedan dröjer det hur många månader som helst, för att samma visa sedan ska spelas upp igen. Och igen. Lite patetiskt nästan.

Men jag kommer nog fortsätta försöka tills det händer. Att jag startar upp på riktigt igen. För jag måste, måste, måste skriva om den där resan som pågår inne i mig just nu, som är så bra men samtidigt så sjukt jobbig att jag mest bara vill stänga av och låtsas som att inget av det som händer runt mig just nu verkligen påverkar mig. Och jag måste skriva om politik, för politik är livet och världen står uppenbarligen i brand och jag råkar ha en sådan självgod syn på mig själv att jag faktiskt tror att jag har intressanta perspektiv att bidra med.

Och ett dåligt samvete förstås. Att jag inte gjort tillräckligt för feminismen, antirasismen, miljörörelsen och allt annat som är så jävla PK och som jag därmed älskar. Och för att jag har ångest. Ångest för ännu en blå mandatperiod. Ångest för det skräckscenariot att F! (gud förbjude) inte skulle komma in. Enorm ångest för att SD skulle kunna bli Sveriges tredje största parti, som min gamla fina klasskompis Kim förutspådde redan valnatten 2010. Att vi kunde vara ledsna då, att de kommit in. Men att vi skulle vara ännu ledsnare 2014. Han får bara inte få rätt.

Så, vi får ta det pö om  pö. Det finns så mycket som skulle behöva bli sagt. Framförallt mycket av allt det fina, roliga och härliga som också händer, precis samtidigt som mer utmanande saker för sådant är ju ofta livet beskaffat. Men allt kan inte, och bör troligen inte, sägas en lördagnatt efter 4 glas vin. Men snart! Hoppas jag.

Bland det finaste som hänt mig

Vi sitter på balkongen. Har suttit här i flera timmar, och det är inte kallt även fast solen gick ned för snart en halvtimme sedan. Spellistan med Winnerbäck, Maggio, Hellström, Icona Pop och annat somrigt och svenskt som jag lyssnat på så många bussresor, så många cykelturer, så många promenader i blåst, regn och kyla under våren och som fått mig att längta mig galen till just den här stunden. På balkongen, med ölen, i värmen, i sommaren.

Jag ska ta flexledigt imorgon. Mitt livs första. Och just nu känns det värt alla vårens sena jobbkvällar före alla utskotts- och nämndsammanträden. 19 ordinarie sammanträden sedan slutet av februari. 4 extranämnder. Det har varit tufft. Men väldigt, väldigt roligt. I början innan jag förstod hur tufft det skulle bli. Och i slutet när jag insåg att jag klarat det. Och kommer att klara det. När jag insåg att jag skrattat ganska mycket de sista veckorna på jobbet. Och börjat vara mig själv mer och mer igen.

Och så gårdagens insikt. Om varför jag älskar. Så mycket. Om att så fort vi ses så är mitt huvud så tyst, så tyst. Och hur jag blivit så van vid det de sista åren att jag tagit det för givet. Inte reflekterat över att det verkligen inte alltid varit så. Och att det absolut inte är så när vi inte ses.

Men när vi ses. Den totala närvaron. Avslappningen och lugnet. Inget jävla grubbel om att jag sagt eller säger fel saker, att jag ser fel ut, att jag tänker fel, att jag gör fel. Jag bara är, är, är. Och det är jag ju inte annars. Det är bättre nuförtiden än det varit. Men det är aldrig så bra som när vi ses.

Jag minns att jag själv var så oerhört förvånad när vi blev ihop, att jag kunde vara så naturlig, och att jag nojade så lite över hur det jag sa och gjorde uppfattades. Det var så lätt att vara mig själv, något som på den tiden verkligen inte hörde till vanligheterna för mig. Jag vande mig fort.

Men jag insåg igår hur fantastiskt det är, för en sådan som mig. Att få ha ett tyst huvud. Att få vara med någon som jag aldrig behövt förställa mig inför. Att få finnas och bara just få finnas. Kanske är sådant här självklarheter för andra människor. För mig är det bland det finaste som hänt mig.

Letting go

Det börjar ta mig sjutton närma sig semester och det verkar faktiskt som att jag kommer hinna göra lite annat än bara löpande verksamhet åtminstone några dagar före det smäller. För första gången har jag ett jobb där jag måste lämna över mina arbetsuppgifter, som jag påbörjat, för att någon annan ska slutföra dem, och jag nojar säkert lite för mycket eftersom jag har så slipade kollegor, men jag vill ju gärna undvika att lägga massa jobb i deras knän också bara för att jag förberett överlämningen dåligt. Känns ju himla vuxet hur som helst, och nyttigt, att tvingas släppa lite ansvar, att lita på att det kommer att lösa sig. Precis vad jag behöver den här sommaren.