Vi sitter på balkongen. Har suttit här i flera timmar, och det är inte kallt även fast solen gick ned för snart en halvtimme sedan. Spellistan med Winnerbäck, Maggio, Hellström, Icona Pop och annat somrigt och svenskt som jag lyssnat på så många bussresor, så många cykelturer, så många promenader i blåst, regn och kyla under våren och som fått mig att längta mig galen till just den här stunden. På balkongen, med ölen, i värmen, i sommaren.
Jag ska ta flexledigt imorgon. Mitt livs första. Och just nu känns det värt alla vårens sena jobbkvällar före alla utskotts- och nämndsammanträden. 19 ordinarie sammanträden sedan slutet av februari. 4 extranämnder. Det har varit tufft. Men väldigt, väldigt roligt. I början innan jag förstod hur tufft det skulle bli. Och i slutet när jag insåg att jag klarat det. Och kommer att klara det. När jag insåg att jag skrattat ganska mycket de sista veckorna på jobbet. Och börjat vara mig själv mer och mer igen.
Och så gårdagens insikt. Om varför jag älskar. Så mycket. Om att så fort vi ses så är mitt huvud så tyst, så tyst. Och hur jag blivit så van vid det de sista åren att jag tagit det för givet. Inte reflekterat över att det verkligen inte alltid varit så. Och att det absolut inte är så när vi inte ses.
Men när vi ses. Den totala närvaron. Avslappningen och lugnet. Inget jävla grubbel om att jag sagt eller säger fel saker, att jag ser fel ut, att jag tänker fel, att jag gör fel. Jag bara är, är, är. Och det är jag ju inte annars. Det är bättre nuförtiden än det varit. Men det är aldrig så bra som när vi ses.
Jag minns att jag själv var så oerhört förvånad när vi blev ihop, att jag kunde vara så naturlig, och att jag nojade så lite över hur det jag sa och gjorde uppfattades. Det var så lätt att vara mig själv, något som på den tiden verkligen inte hörde till vanligheterna för mig. Jag vande mig fort.
Men jag insåg igår hur fantastiskt det är, för en sådan som mig. Att få ha ett tyst huvud. Att få vara med någon som jag aldrig behövt förställa mig inför. Att få finnas och bara just få finnas. Kanske är sådant här självklarheter för andra människor. För mig är det bland det finaste som hänt mig.
De är bra de där Sahlberg-pojkarna 🙂