2014 var ett väldigt politiskt år för många. Väldigt mycket för mig också. Särskilt första halvan. Sedan blev jag bara allt mer begravd och insnurrad i stress att det inte fanns mycket krafter kvar för något annat än att äta jobba sova. Både medvetet och omedvetet umgicks jag mindre med mina vänner. Gjorde färre saker på kvällar och helger. För jag hade fullt sjå att få ihop en något så när fungerande vardag.
Och trots att jag ställde in, bokade av, och till slut inte bokade in alls, räckte inte det. Jag fick inte en fungerande vardag ändå. Jag vet inte hur många kvällar och helger som…bara gick. Försvann i ett inget. Den monumentala skillnaden mellan tidigare år i Göteborg, där tiden bara försvann för att jag hade så jävla mycket för mig hela tiden, och 2014, är nästan svår att greppa. Jag kom hem från jobbet och det enda jag skulle göra var att handla och laga mat. Ändå hände en, två, tre, fyrtio gånger att jag inte hann. Jag var så matt. Och less. Och helt lealös. Kunde inte förmå mig att göra någonting.
Och jag ville så gärna ”starta om”. Göra rejäla nystarter och ändra mitt beteendemönster. Skärpa mig. Planera in tid för både det jag måste göra och det jag ville göra. Men det gick bara inte. Nu när jag är ur det är det nästan svårt att förstå varför. Men då var det som att försöka springa i vatten, eller i en dröm. I mitt huvud ser jag hur jag på söndagarna liksom försökte frammana den där kraften, för att orka, typ som om jag skulle göra tunga marklyft och böjer mig ned och försöker rycka upp den där stången, om och om och om igen, men lyckas aldrig rubba den mer än någon centimeter från marken och till slut har jag bara ryckt mig ännu tröttare än jag var när jag började och faller ihop i en liten hög på golvet.
Så känns mycket av mitt 2014. Trött och segflytande. Mörkt. Eller ständigt disigt och grumligt. Och att jag springer runt runt runt i det där ekorrhjulet, med något som jagar mig bakom mig, utan att inse att jag bara kan hoppa ut åt sidan, ta en annan väg, så är jag fri sedan. Jag var så jävla uppe i jobbet. Och jag var tvungen att jobba sådär jävla mycket för att hinna med allt jag skulle. En helt orimlig arbetsbelastning för en nyanställd.
Nu förstår jag varför jag aldrig lyckades ändra mitt beteende. För det var inte beteendet det var fel på. Viljan fanns ju. Men kraften, orken, energin, fanns inte. Jag jobbade för mycket. Jag hade för lite kontroll över min egen arbetsbelastning. Jag kunde jobba hur mycket som helst och ändå inte bli klar, för det dök alltid upp något. Det var för många som hade deadlines till mig som inte hölls, för många sidouppdrag som dök upp på konstiga sätt, för mycket helt enkelt. Och på toppen av det en stundtals för jävlig arbetsmiljö. All min energi gick åt till att bara hålla ihop. Inte konstigt att man fastnar i soffan eller sängen då, när man inte måste upprätthålla fasaden.
Och min revolution kommer inte starta från sängen. Noel Gallaghers kanske kan göra det, men inte min. På det privata planet hade jag ett så jäkla oproduktivt år, särskilt hösten var helt absurt stillastående i huvudet. Den personliga utvecklingen stod blickstilla, om den möjligen inte gick bakåt till och med. Så jag tänker att det är därför det händer så mycket nu. Jag klarar att läsa böcker i raketfart igen, har läst lika många de sista veckorna som på hela resten av 2014, för jag orkar ta in informationen. Jag sjunger högt och dansar hemma. Skrattar med hela kroppen. Njuter. Mår. Känner hur saker och ting landar i mig. Hur nya insikter föds och till och med hinner slå rot. Hur jag orkar tänka på hur och vem jag vill vara. Vad jag vill göra. Som att gå med i F!s kommunfullmäktigegrupp. Skicka in anmälan för att börja i en kör. Boka in dejter med fler än bara de närmast sörjande. Boka in mig på träningspass. Ta fram den ofärdiga uppsatsen.
2014 började den feministiska rörelsen sprida det glada peppiga budskapet att ”Det händer nu!”. Jag kände så för feminismen, men jag kände inte så för mig själv. NU däremot. Händer det. För mig också.
Lämna en kommentar