Så, nu är vi på rätt sida 2014 sedan ett tag tillbaka. För första gången firade jag nyår i Göteborg, vilket blev sjukt bra. Godaste middagen sedan typ ever, dreglar typ fortfarande när jag tänker på Martinas ostbricksförrätt och Sofia och Martins ugnsbakade rödbetor…så jävla gött var det. Så hade vi tomtebloss och lagom med bubbel och tutor och alla var sina snyggaste versioner av sig själva. Fyrverkerierna som grannarna tyckte det var värt att ställa till med var mest bara sjuka men ändå något av en upplevelse.
2015 har börjat med ett gäng bra beslut redan nu, där jag försöker att både göra och pröva lite nya saker (stora som små), vara mer social, mindre reserverad och samtidigt värna min ensamhet och vila lite mer. Så till exempel har jag för första men inte sista gången i livet spelat på stryktipset (ynka 7 rätt, men skam den som ger sig), för första och förhoppningsvis sista gången ätit råbiff (köttet smakade förvånansvärt lite, men kunde inte med konsistensen. Yuck.) och åkt tillbaka till Göteborg från Falköping två hela dagar tidigare än beräknat. Det där sista var definitivt första gången, jag har alltid så svårt att ta avsked överhuvudtaget så jag måste alltid maxa resor och annat in i det sista, men nu vågade jag lyssna på den där rösten inne i huvudet som försökte förmedla att jag verkligen behövde lite vila hemma innan jobbet drog igång på allvar igen. Jag är så glad att jag lyssnade och att jag på riktigt börjar fatta att jag måste vila, även om det bara är roliga saker jag egentligen tänkt göra.
Och de där mindre sociala dagarna jag fick i Göteborg istället för hypersociala dagar i Falköping ledde till att jag orkade träffa tre vänner i fredags som under 2014 befann sig precis utanför min närmsta krets och jag därför hade så svårt att få tid och energi att träffa då, även om jag hemskt gärna ville egentligen. Det var så fint att se dem igen och jag var så glad att jag var så närvarande under hela kvällen och kände att jag hade tid att lyssna, och tid att själv prata långsamt, och inte föll in i att bli den där forcerande, snabbpratande och stressade personen jag blir när jag mår dåligt. Samma sak igår kväll, när min bästa Minnavän med sambo kom för att hälsa på och jag både kände innan att jag längtade efter att de skulle komma, och jag njöt otroligt under själva kvällen också.
Och det kan låta så främmande att inte längta efter att en efterlängtad vän ska komma och hälsa på, men när den enda känsla man har i kroppen är stress, och allt man tänker på är hur jävla mycket man har att göra, då känns plötsligt sociala aktiviteter mest betungande, hur mycket man än tycker om sina vänner. Och den varningssignalen är inte att leka med alltså, och just därför är jag så glad att jag inte känner så längre, utan äntligen vill vara social igen. Och apropå glad, så har jag nog varit gladare under första delen av 2015 än vad jag var under typ hela hösten 2014. Vilket ju också känns jävligt fint.
Lämna en kommentar