En höst och kanske snart en vinter har gått och vissa dagar känns det som att jag inte kommer ihåg någonting. Jag vet att det lätt kan bli så av resor, även om de är så långa som 5 månader och 23 dagar. Minus lite Zürichsemester och julledighet. Så fem månader och åtta dagar när jag räknar efter. Och det gör jag ju, som den, ibland alltför, noggranna person jag är.
Jag är noggrann, allvarlig, försiktig, har sjuuukt kräsen humor, skrattar mer sällan än andra, gillar lugn och ro, förutsebarhet, trygghet, det hemtama och är extremt beroende av närhet till vänner och familj.
Och samtidigt.
Älskar jag resor. Söker äventyret. Hatar att göra sånt som folk förväntar sig av mig. Vill utmana mig, pressa mig, utveckla mig. Göra något stort för världen. Inte bara bry mig om mig själv. Vill vara en del av något större.
Jag blir helt knäpp och ångestig av tanken på att ”this is it”. Nu har jag fått det här jobbet, kommer ha det något/några år, sedan ska jag och Henrik kolla efter ett större boende, kanske närmre hemma, försöka få barn, leva den vita, heterosexuella drömmen.
Jag vill kräkas när jag tänker på det. Känner att jag har en sådan brist på förebilder. Brist på vetskapen om personer som lever i ett heteronormativt förhållande utan att egentligen passa in där, som kanske har barn med personen de älskar, men inte passar in i mallen, normen. Den där jag vet att jag aldrig kommer passa in i, även fast folk tror det. Och jag känner ett sådant behov av att revoltera.
Men vad revolterar man mot när man är nästan 27 år och har det som många andra skulle anse vara ”allt”? Kanske är det mig själv jag ska göra upp med. Jag antar det faktiskt. Men vet inte riktigt hur eftersom jag inte vet om det är delen av mig som älskar trygghet eller delen av mig som älskar äventyr som är mest sann. Därför vet jag inte heller vilken del jag ska lita på, varannan dag vill jag bara göra allt det som normen säger och varannan dag vill jag bara leva ut det som vagabonden inne i mig propsar på.
Kanske har jag en grav personlighetsklyvning. Kanske är jag bara färgad av att leva i ett ganska svartvitt samhälle. Där man antingen väljer det ena eller det andra. Antingen familjelivet fullt ut, med tacos och fredagsmys, dagishämtningar och total självuppoffring som livsstil. Eller helhjärtat gå in i det äventyrliga. Massa resor, ingen fast punkt, vare sig geografisk eller relationsmässig (inte ens med vänner, utan det får bli väldigt ad hoc, när man själv är ”hemma” och har tid att höra av sig), inga fasta tider eller fast jobb, mycket egocentrism, olika språk varje kväll och inget niotillfem.
Det är ju så mycket som påverkar hur man känner. Så svårt att veta vad som faktiskt är ens egna känslor och vad som är sådant man har tagit till sig på grund av andras åsikter om hur man bör leva.
Och samtidigt. Det som kommer nu är en chans till en nystart. Jag kan forma det som jag vill, om jag bara benar ut vad jag vill. Och om jag känner att ingen gått före och trampat upp just min stig. Så får jag väl ta mig tusan försöka trampa upp den själv då, som en äkta liberal hade gillat. Men, jag är ju inte liberal så jag tänker bjuda på en hel del ambivalens och ångest längs vägen.
Så vet ni lite om vad denna vårs bloggande troligtvis kommer att handla om.
[…] början av februari blev det äntligen klart med mitt första riktiga jobb efter plugget, vilket fick mig att känna ungefär så här. Efter mycket om och men lyckades jag och Henrik få ihop tre skiddagar i Åre, strax före jag […]