Så försöker vi igen då. Fastän detta nästan börjar bli lite löjligt. Över ett år med kraftfulla försök att starta upp en sovande blogg igen, försök som alltid slutar efter absolut max det tredje inlägget och sedan dröjer det hur många månader som helst, för att samma visa sedan ska spelas upp igen. Och igen. Lite patetiskt nästan.
Men jag kommer nog fortsätta försöka tills det händer. Att jag startar upp på riktigt igen. För jag måste, måste, måste skriva om den där resan som pågår inne i mig just nu, som är så bra men samtidigt så sjukt jobbig att jag mest bara vill stänga av och låtsas som att inget av det som händer runt mig just nu verkligen påverkar mig. Och jag måste skriva om politik, för politik är livet och världen står uppenbarligen i brand och jag råkar ha en sådan självgod syn på mig själv att jag faktiskt tror att jag har intressanta perspektiv att bidra med.
Och ett dåligt samvete förstås. Att jag inte gjort tillräckligt för feminismen, antirasismen, miljörörelsen och allt annat som är så jävla PK och som jag därmed älskar. Och för att jag har ångest. Ångest för ännu en blå mandatperiod. Ångest för det skräckscenariot att F! (gud förbjude) inte skulle komma in. Enorm ångest för att SD skulle kunna bli Sveriges tredje största parti, som min gamla fina klasskompis Kim förutspådde redan valnatten 2010. Att vi kunde vara ledsna då, att de kommit in. Men att vi skulle vara ännu ledsnare 2014. Han får bara inte få rätt.
Så, vi får ta det pö om pö. Det finns så mycket som skulle behöva bli sagt. Framförallt mycket av allt det fina, roliga och härliga som också händer, precis samtidigt som mer utmanande saker för sådant är ju ofta livet beskaffat. Men allt kan inte, och bör troligen inte, sägas en lördagnatt efter 4 glas vin. Men snart! Hoppas jag.
Lämna en kommentar