Lite så tänker jag, så här en kväll i juni efter den kallaste våren ever. En vår jag ägnat åt att läka. Jag känner nu att jag så smått börjar hämta mig från chocken som var mitt förra jobb. Herregud när jag tänker tillbaka på det. Vid denna tiden för ett år sedan hade jag varit där sedan mitten av februari, och på 4.5 månad var jag redan uppe i runt 50 övertidstimmar, trots att jag verkligen gjorde mitt bästa för att ta sovmorgon, gå tidigare, ta långluncher. Idag, när jag varit på mitt inte längre så nya jobb i 6.5 månad ligger jag runt 7 timmar plus. Och det är ju nästan bara skönt, att känna att man har något att spela lite med om man vill gå tidigare någon dag eller vad det nu kan vara.
Första tiden, typ vintern men även en bit in på våren kände jag att jag rätt fort föll in i exakt samma stress-mönster som på förra jobbet, så fort det blev minsta lilla stressigt på det här jobbet. Det tog ett jäkla tag att komma ur faktiskt. Jag var så trött i vintras. Många gånger rätt så less också, för när den där första lyckan över att vara ifrån mitt gamla jobb lagt sig, kom allt ikapp på något sätt. Jag hade absolut ingen energi över alls, blev snabbt på dåligt humör, var otroligt lättstressad. Och i rättvisans namn hade det ju såklart inte bara att göra med mitt förra jobb. På 1 år och 3 månader hade jag bytt jobb 3 gånger. Det var ju åtminstone en gång för mycket i alla fall. Och det tog kraft att vara ny på mitt nuvarande jobb också. Ett jobb där jag egentligen inte hade någon egentlig arbetserfarenhet av den här typen av granskning, utan som var något jag behövde lära mig väldigt mycket från scratch. Något jag inte kommer vara fullärd inom på många, många år såklart, men nu börjar saker och ting falla på plats i alla fall.
Men nog om det nu! Att ha mycket mer fritid (eller helt enkelt ett liv) är ju härligt! Och behovet att stimulera andra sinnen än de jag stimulerar på jobbet blir större (eller, egentligen är det väl lika stort alltid, men jag förtränger det när jag är stressad). Nu när min kör har sommaruppehåll känns det som att det skulle kunna bli en del skrivande, eftersom det egentligen är min roligaste kreativa stimulans. Men vi får se, lovar inget bestämt! Det blir ju sällan bra, det vet en ju. Ville mest säga hej och att jag lever och att bloggen trots allt inte är helt död. Nu väntar middag på sjömanskrogen här ute. Hej svej!
Lämna en kommentar