Det är valkväll den 14:e september 2014 och jag vet att F! inte kommer att komma in i Riksdagen. Vi fick visserligen 4% i Valu:n, men Valu:n tenderar att ha systematiska fel och ger bättre resultat till de partier som attraherar människor med tid och resurser, precis som många opinionsundersökningar i övrigt också. Så jag vet att det är kört.
Men jag bryr mig inte så mycket om det specifika resultatet. Jag bryr mig bara om att ett feministiskt parti faktiskt har startats, och inte bara startats utan också bjudits in till att vara med i finrummet, och i finrummet har de i mångt och mycket diskuterat feministiska frågor utifrån ett ganska relevant perspektiv. Tiden från 00-talet när Aftonbladet gjorde raljerande klippdockor av radikalfeminister med hår under armarna är sedan länge förbi.
Från den första vågens rösträttskämpar, den andra vågens frigörelsekvinnor, den tredje vågens individualistiska feminister har vi nu de sista åren äntligen på riktigt kommit till den fjärde vågens postkoloniala och intersektionella feminism, och feminismen har äntligen fått bli politisk på riktigt.
Det är en folkrörelse, och jag är så lycklig att jag får vara en del av den.
Och ändå står jag på en grusväg utanför festlokalen där valvakan äger rum den 14:e september och gråter. Jag gråter och ringer min lillebror för det känns som att han är den enda som kommer att fatta. Den enda som kommer att fatta när jag säger att jag önskar så hårt att hon fått vara med om detta. När jag säger att det är 10 år sedan imorgon. 10 år. När jag säger att jag inte ens förstår hur lång tid 10 år är. När jag säger att det känns som att hon var Anna Lindh och jag är Mona Sahlin som lämnats kvar och vet att man är den något sämre debattören, den något sämre ledaren, den något sämre människan, och som ändå måste kämpa vidare och driva kampen ensam.
Även fast vi inte kom in i riksdagen, önskar jag så sjukt hett att hon skulle få varit med om detta.
Och vi hade behövt henne här nu, mer än någonsin nu, hade vi behövt en tjej som kunde ta alla möjliga debatter, men alltid, alltid, alltid såg först och främst till människan bakom åsikterna. En tjej som kunde försvara folk hon själv ibland kunde tycka var störande med orden ”Men hon är i alla fall snäll”, eller ”Hon har faktiskt ett gott hjärta”, när vi andra hemföll åt skitsnack. En tjej som alltid hade lätt till ett uppriktigt ”Förlåt”, och som erkände när hon gjort fel. En tjej som världen fick se alldeles för lite av, men som på grund av hur hon var påverkar världen genom att ännu 10 år efter sin död göra de hon kände till lite bättre människor.
Jag önskar så att du vore här.
[…] 14 september kommer nog också sitta kvar. För min personliga del en betydligt bättre dag, även om jag klämde ett par tårar även då. För den politiskt intresserade delen av mig en inte lika bra dag. Dagen när jag fick erbjudandet […]