Jag tar livet på för stort jävla allvar

Jamen hej bloggen. Det har gått en stund, ett par veckor, månader, år, liv? Åtminstone sedan jag skrev regelbundet. Gjorde ju några tappra försök i augusti och i vintras. Men det funkade inte. För mycket kaos, för mycket ångest, för mycket allting. Jag hade ingen styrning på livet, visste inte vad jag ville, skulle eller ens kunde. Kände mig så sämst hela tiden. Var så rädd för mig själv sista tiden i Berlin att jag var tvungen att ha besök hela tiden när Henrik inte var hemma för att jag var rädd att jag skulle göra saker jag skulle ångra. Det var så mycket uppdämd sorg, stress och press som jag bara inte kunde hantera. Mina sämsta sidor var ständigt närvarande, alla mina skydd var avskalade och jag klarade typ inget. Och körde samtidigt på som vanligt, om inte mer.

Jag vet inte hur jag kommer att se tillbaka på Berlin-tiden i framtiden. Troligtvis som fantastisk å ena sidan, och helt fruktansvärd å andra sidan. Låter lika bipolärt som jag kände mig.

Den här våren har innehållit så mycket fint och härligt. Och samtidigt bottenlöst jobbiga saker. Jag var ju tvungen att ta tag i den där personen jag blev i Berlin. Försöka läka, bryta ned och bygga upp. Men hur gör man det precis när man får sitt första riktiga jobb, ska vänja sig vid en helt ny verklighet och också fundera på om detta var vad man ville och hade hoppats på?

Det har väl inte gått så lysande bra, det där läkandet. Snarare har jag börjat rusa rakt in mot nästa vägg, ett rusande som till skillnad från rusandet i Berlin inte berott på alla mina tvivel kring att någonsin få ett jobb och därför var tvungen att jobba ihjäl mig och ständigt förbättra mig så fort jag inte var lika duktig som en diplomat i och med att det innebar att jag var oduglig som människa och då aldrig skulle få ett jobb (så här i efterhand hör jag ju hur idiotiskt detta låter). Nej, nu har jag istället rusat för att jag känt en press att jag nu måste använda allt min utbildning lärt mig, på en gång hela tiden. Att bevisa att jag faktiskt förtjänat detta jobbet. Och så fort jag inte fått göra det har jag känt mig misslyckad. Och försökt ännu mer, jobbat ännu hårdare, tagit på mig mer uppgifter.

Jag vilar aldrig.

Det har varit det återkommande problemet i mitt liv de sista typ 5 åren. Jag vet om det och har samtidigt gått på samma nit, i olika former, om och om igen. Att göra sitt bästa i allt hela tiden är det enda jag kan. Gör man på något sätt kan jorden faktiskt gå under.

Eller inte.

Jag tar livet på för stort allvar. Det ligger nog både i min personlighet, och är något som jag blivit lärd att göra. Att ha ett katastroftänk i alla lägen. Att tro att världen går under om man gör fel. Att ständigt vara på min vakt för vad som kan hända. Det är inte ett så himla avslappnat liv.

Och jag orkar inte med att ha det så här mer.

Det har helt enkelt blivit mer och mer uppenbart att mitt katastroftänk verkligen driver mig mot min egen undergång, mot min egen katastrof.

Jag tänker sluta med att må så här. Jag förtjänar att må så mycket bättre än vad jag gör, leva ett rikare och mer helt liv. Jag måste på riktigt skaffa mig den där självkänslan som verkligen är helt bortkopplad från prestationer. Och det har aldrig varit ett bättre läge än nu. Framförallt för att läget är lite akut och det är helt essentiellt att jag förändrar mitt sätt att tänka och leva. För om inte jag gör det, på riktigt lever som jag brukar lära, så kommer aldrig en av de viktigaste personerna i mitt liv kunna göra samma resa heller. För vi gör som bekant inte som andra säger. Vi gör som andra gör.

Jag tror att jag redan nu påbörjat en av de jobbigare somrarna i mitt liv. Inte jobbigast, det är omöjligt. Men det är en resa som pågår just nu som är allt annat än lätt. En kamp som måste kämpas, en strid som inte går att fly ifrån. Och att vara två som gör det är en ynnest och en ångest. För jag får inte ge upp när jag inte orkar, och jag kan inte styra allt precis som jag vill. Och jag måste lära mig acceptera det. Och ett av sätten är att skriva om det. För att strukturera tankarna och tvingas att se på problemen lite utifrån och på ett rationellt sätt. Och för att lyfta av lite från axlarna. Så jag kan leva lite samtidigt. Och se att allt inte behöver vara så fruktansvärt farligt och allvarligt.

Read Full Post »

Den ambivalenta är här igen!

En höst och kanske snart en vinter har gått och vissa dagar känns det som att jag inte kommer ihåg någonting. Jag vet att det lätt kan bli så av resor, även om de är så långa som 5 månader och  23 dagar. Minus lite Zürichsemester och julledighet. Så fem månader och åtta dagar när jag räknar efter. Och det gör jag ju, som den, ibland alltför, noggranna person jag är.

Jag är noggrann, allvarlig, försiktig, har sjuuukt kräsen humor, skrattar mer sällan än andra, gillar lugn och ro, förutsebarhet, trygghet, det hemtama och är extremt beroende av närhet till vänner och familj.

Och samtidigt.

Älskar jag resor. Söker äventyret. Hatar att göra sånt som folk förväntar sig av mig. Vill utmana mig, pressa mig, utveckla mig. Göra något stort för världen. Inte bara bry mig om mig själv. Vill vara en del av något större.

Jag blir helt knäpp och ångestig av tanken på att ”this is it”. Nu har jag fått det här jobbet, kommer ha det något/några år, sedan ska jag och Henrik kolla efter ett större boende, kanske närmre hemma, försöka få barn, leva den vita, heterosexuella drömmen. 

Jag vill kräkas när jag tänker på det. Känner att jag har en sådan brist på förebilder. Brist på vetskapen om personer som lever i ett heteronormativt förhållande utan att egentligen passa in där, som kanske har barn med personen de älskar, men inte passar in i mallen, normen. Den där jag vet att jag aldrig kommer passa in i, även fast folk tror det. Och jag känner ett sådant behov av att revoltera.

Men vad revolterar man mot när man är nästan 27 år och har det som många andra skulle anse vara ”allt”? Kanske är det mig själv jag ska göra upp med. Jag antar det faktiskt. Men vet inte riktigt hur eftersom jag inte vet om det är delen av mig som älskar trygghet eller delen av mig som älskar äventyr som är mest sann. Därför vet jag inte heller vilken del jag ska lita på, varannan dag vill jag bara göra allt det som normen säger och varannan dag vill jag bara leva ut det som vagabonden inne i mig propsar på. 

Kanske har jag en grav personlighetsklyvning. Kanske är jag bara färgad av att leva i ett ganska svartvitt samhälle. Där man antingen väljer det ena eller det andra. Antingen familjelivet fullt ut, med tacos och fredagsmys, dagishämtningar och total självuppoffring som livsstil. Eller helhjärtat gå in i det äventyrliga. Massa resor, ingen fast punkt, vare sig geografisk eller relationsmässig (inte ens med vänner, utan det får bli väldigt ad hoc, när man själv är ”hemma” och har tid att höra av sig), inga fasta tider eller fast jobb, mycket egocentrism, olika språk varje kväll och inget niotillfem.

Det är ju så mycket som påverkar hur man känner. Så svårt att veta vad som faktiskt är ens egna känslor och vad som är sådant man har tagit till sig på grund av andras åsikter om hur man bör leva. 

Och samtidigt. Det som kommer nu är en chans till en nystart. Jag kan forma det som jag vill, om jag bara benar ut vad jag vill. Och om jag känner att ingen gått före och trampat upp just min stig. Så får jag väl ta mig tusan försöka trampa upp den själv då, som en äkta liberal hade gillat. Men, jag är ju inte liberal så jag tänker bjuda på en hel del ambivalens och ångest längs vägen.

Så vet ni lite om vad denna vårs bloggande troligtvis kommer att handla om.

Read Full Post »

2013.

Det var längesedan jag skrev. Så jag började på någon slags årsresumé, som den jag gjorde för två år sedan. För 2011, del 1 och del 2. Mycket för att det året var lite rörigt. Kul, men rörigt för att så mycket hände hela tiden. När jag summerade 2012 räckte det med en liten lista tyckte jag. Det gör det egentligen inte för 2013. Det var återigen ett rörigt år. Bitvis kul, men väldigt, väldigt jobbigt också och sanningen är att jag mått betydligt bättre än vad jag gör just nu. Sämre också i och för sig. Men jag tror att jag återigen, som så många gånger förr, kommer behöva bloggen som ett verktyg för att räta ut mina just nu mycket, mycket stressade, pressade och förvirrade tankar. Däremot blir det ingen ordentlig årsresumé som för 2011, även fast det behövs. Jag mår helt enkelt inte tillräckligt bra och är därför inte tillräckligt ”klar” i skallen för att lyckas sammanfatta månaderna på vettiga sätt. Därför får det bli en lista. För att i alla fall göra något. Komma igång med skrivandet igen. Jag behöver det. Here goes:

Beskriv 2013 med tre ord.
Sorgligt, utmanande, slitsamt.

Tror du att år 2014 kommer blir bättre?
Ja. 2013 är långtifrån mitt sämsta år, det fanns verkligen ljusglimtar, men det har varit så jävla tungt också så det går bara inte att det följer ett lika tungt, eller gud förbjude, tyngre, år på detta. Oavsett yttre händelser tänker jag i alla fall försöka hitta något slags lugn inom mig, som jag ju haft förut men tappade bort 2013.

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Flyttade och bosatte mig utanför Norden. Flög själv. Massa saker i samband med praktiken.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Njaej, ett par ytligt bekanta eller gamla vänner. Några som redan är föräldrar väntar dock väldigt snart tillökning 🙂

Dog någon som stod dig nära?
Ja.

Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?
Man kan ju inte återuppväcka döda och så. Så jag säger inre frid, harmoni, balans. Hitta tillbaka till den snällheten jag behandlade mig själv med 2012 men totalt tappade bort 2013. Och ett jobb för tusan. Inte för att jag kanske egentligen saknade sysselsättning 2013. Men jag längtade mycket efter att börja jobba på riktigt.

Vilka länder besökte du?
Norge tre gånger. Tyskland väldigt länge. Schweiz en helg. Inom Sverige hann vi med en liten Sälenresa också, 4 skidresor på en säsong är inte dåligt!

Blev du kär i år?
I en mängd fiktiva karaktärer som vanligt. Kinna i Fröken Frimans Krig hann precis in innan året tog slut. Lite i Friedhelm Winter i Krigets unga hjärtan också. Det var säkert mer, men det känns lite som att jag glömt typ allt som hänt före augusti typ.

Vilket datum från 2013 kommer du aldrig glömma?
9 augusti förstås. Dagen då Ellie dog. Kanske 12 april, för att säga något mer positivt. När jag satt i en bil på väg mot ett världsroligt jubileum i Trysil och det ringde både en och två gånger och jag började inse att jag kanske skulle få en praktikplats trots att jag tvivlat på mig själv så mycket.

Vad är din största framgång 2013?
Det fina med 2012 var ju att jag kände att jag utvecklades så mycket personligen, men 2013 var det tyvärr inte riktigt så. ”Hårda” framgångar var väl exempelvis att jag sökte sex praktikplatser och blev erbjuden tre. Så fick jag två stipendier också. Inte jätteansträngande, men oh, så skönt för min plånbok. Har nog skrivit en del bra grejer på praktiken. En mer ”mjuk” framgång och personlig också, när jag tänker närmare efter, var att jag verkligen försökte bli bättre på att kommunicera i mina relationer. Och så tog jag kanske lite mer ställning än tidigare, i politiska frågor, försökte bli bättre på att säga vad jag tyckte. Så flög jag ensam. En tröskel att komma över.

Bästa köpet?
Hm, säkert något till/inför Berlin, men jag minns inte nu. En hel del kläder som jag använt minst en gång i veckan nu under hösten. Mina svarta levisjeans kanske. Eller min nya mobil.

Vad spenderade du mest pengar på?
Olika mer eller mindre nödvändiga saker till praktiken.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att fyra av mina fem bästa vänner bodde i Göteborg i somras, och den femte hemma på schlätta vilket resulterade i en fantastisk sommar. Att storebror och Ida förlovade sig. Att alla mina fem bästa vänner snart kommer befinna sig från Göteborg till Jönköping. Att få praktikplats och flytta till Berlin. Att så många kommit och hälsat på i Berlin. Att lägenheten i Berlin känts som hemma. Att bli tillfrågad om jag ville vara tärna på A och I:s bröllop i sommar.

Vilka sånger kommer påminna dig om 2013?
Mörkt med Veronica Maggio – om alla roliga och fantastiska dagar i Berlin. The times they are a-changing med Bob Dylan eller Simon & Garfunkel – om vikten av att försöka bibehålla sina ideal och sina inre värderingar även om man ibland som representant för en myndighet inte får ta ställning officiellt sätt för eller emot vissa saker. Holes med Passenger – om hålet i hjärtat som jag och min fina vän J har efter vår fina E, men försöker kämpa på ändå. Valborg med Håkan Hellström – om tiden direkt efter Ellinors olycka, ensamheten, livets jävla sorglighet och hur tomt, tomt, tomt det blir när en människa bara plötsligt försvinner och hur stor rymden känns när man sitter och tittar upp i den svarta natten och undrar om det är någon där som ser en.

Vem har du umgåts med mest?
Henrik förstås även om han ju är borta mycket. Mina praktikantkollegor, periodvis mina bästa vänner.

Bästa minnet från 2013?
Kan inte välja ett. Hela sommaren fram till 9:e augusti, allt kul som hände under fotbolls-em, när min blivande handledare ringde och intervjuade mig, Trysils 20-årsjubileum, Arcade Fire-konserten i Berlin, min födelsedag, jag och Henrik i Trysil med m och p, jag och Henrik i Sälen med Christian, First Aid Kit på Konserthuset i Göteborg.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare. Dels för att 2012 var ett glatt år generellt så det är svårt att slå. Dels för att 2013 bitvis var ett sådant skitår.

Vad önskar du att du gjort mer?
Varit snällare mot mig själv, skrattat mer, umgåtts mer med fina människor, strukturerat min vardag bättre, engagerat mig ännu mer politiskt, varit gladare, tränat.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Tänkt elaka saker om mig själv, nojat över framtiden, nojat över dåtiden, slösurfat.

Favoritprogram på tv?
På Spåret, Vinterstudion, Fröken Frimans Krig, Krigets unga hjärtan, Weißensee. Allt på SVT.

Bästa boken du läste i år?
Upptäck kärlekens olika språk av Gary Chapman.

Största musikaliska upptäckten?
Kanske Rufus Wainwright?

Vad gjorde du på din födelsedag?
Började med promenad i fint väder hemma, brunch på bästa cafét, lite balkonghäng. Sedan åkte vi till St Jörgens Spa och hade det så sjukt gött, både på spa:t och i restaurangen. Jesus, vilken mat.

Vad fick dig att må bra?
Att hänga med mina loved ones.

Vem saknade du?
Anna, morfar, farfar, Ellie. Efter att jag flyttade till Berlin, typ alla jag känner.

De bästa nya människorna du träffade?
Mina praktikantkollegor ❤

Vad önskar du för 2014?
Att ingen ska dö. Att alla jag tycker om ska få vara friska. Att jag hittar tillbaka till mig själv. Att jag börjar må bra igen och blir glad. Att jag prioriterar sådant som jag tycker är viktigt i livet: familj, vänner, mig själv. Att jag hittar en balans, min balans. Att jag får ett jobb. Att rasism och sexism och andra intoleranta beteenden och strömningar utplånas.

Vad vill du säga till dig själv inför 2014?
Var rädd om dig!

Read Full Post »

Änglar flyger bland molnen, varför kan inte jag?

Det finns så många sätt att svara på hur man mår.

När tandläkaren frågar till exempel. Då får man dra både ett och två djupa andetag, ha världens längsta överläggning i huvudet och sedan säga: ”Ja, jag har ju aldrig haft perfekta tänder men jag hoppas det går bra idag.”

Och dagen efter, när man är hos frisören. Då är man redan lite förberedd på att få frågan, så överläggningen i huvudet behöver inte bli lika lång. Efter bara ett djupt andetag kan man svara: ”långhårigt.”

Och jag har verkligen inte kommit dit än, att jag slutat bry mig om de små sakerna. Tvärtom. Småsaker irriterar mig något alldeles väldigt och jag tappar humöret fort. Men jag vet ju att det kommer en tid. En tid när det verkligen har vänt. Där man verkligen slutar bry sig om skitsaker.

Efter Annas död tog det ändå flera år för mig att komma dit. Jag hoppas inte, och jag tror inte, att det kommer ta lika lång tid den här gången. För denna gången behöver jag bara jobba med sorgen. Jag behöver inte vara arg och besviken på livet. Behöver inte bli överdrivet rädd att alla runt mig ska dö. Jag har liksom gjort den värsta resan redan för nio år sedan. Resan från botten. När jag i flera år inte egentligen förstod att Anna faktiskt förlorat något, för livet var ju inget att förlora, det var ju bara jävligt.

Det tog så lång tid att bli kompis med livet igen. Jag är glad att jag åtminstone bara kan fokusera på sorgen den här gången. Och utan att lägga kraft på vad man får och inte får känna, vad man borde och inte borde känna, vad jag vill känna. Nu försöker jag så gott det går att bara känna. Ta alla känslor som de kommer.

Fast, även om jag ändå är kompis med livet nuförtiden så kan det inte hjälpas att jag känner mig lite besviken. Över att mina döda vänner nu måste räknas till tre.

Read Full Post »

Ett okärt återseende

Livet snurrar på och jag tänker inte på olyckan 24/7 längre. Sedan i måndags har jag faktiskt börjat känna mig mer och mer som en människa och det är väldigt skönt. Vissa tråkiga bieffekter har det dock blivit av att ha bättre stunder och fler minuter och timmar där jag inte tänker på Ellie.

Ångesten är här.

Det var så sjukt längesedan jag hade riktig ångest att jag glömt hur det känns. Vilket ju är bra eftersom det tyder på att jag hade ett så himla fint liv innan det kom en lastbil i min väns väg, och att jag verkligen hade släppt sorgen och allt annat tråkigt sedan Anna dog. Det visste jag ju nästan, det är trots allt 9 år sedan. Men när jag vaknade upp på lördagen efter att det hänt och liksom kastades in i sorgkarusellen igen så kunde jag verkligen känna ut i fingerspetsarna hur vidare jag var. Saknaden finns alltid där förstås. Men saknad är inte sorg och saknad kan man leva med på ett helt annat sätt.

Och det är inte bara det att jag får ångest över själva döden, begravningen och allt som ska ordnas kring den och så vidare, utan jag får liksom ångest över andra saker, som att sorgen ändå måste pysa ut lite här och var, även om jag inte ger den all min tid längre. När Nordic Wellness meddelar att de inte betalar tillbaka pengar för outnyttjade PT-timmar. När jag inte kan planera nästa vecka fullt ut ännu utan har en massa lösa trådar med planer och inte riktigt kan bestämma hur alla ska passa ihop än. När mina svarta jeans till slut går sönder, fast jag precis köpt splitternya så timingen kunde inte varit bättre egentligen.

Jag vet ju, nu mer än någonsin, vilka petitesser allt detta är. Och samtidigt blir de uppförstorade och jobbiga och ångestfyllda och min ängslan inför olika saker stegras till sådana nivåer att jag börjar få ont över hjärtat igen och bara sover 3 timmar på nätterna.

Men, jag har ju varit här förut. Och jag kommer inte sjunka ned i träsket, som då. Jag vet att jag inte kommer ha ångest för evigt, vilket är en stor skillnad mot förra gången. Jag har en helt annan grundtrygghet än vad jag hade när jag var 17. Jag vet att jag måste ta pauser, dra på lite musik och a n d a s. Försöka slappna av så gott det går, och ändå våga vila i allt det onda, hur skrämmande det än är. Jag vet att man tar sig igenom. Sorg och ångest.

Jag vet också att allt alltid löser sig. Allting har alltid löst sig förut. Och det är okej att ha ångest också. Det är bra att försöka bryta det för sin egen skull, för att det inte ska bli för jobbigt, men samtidigt är det ju också en högst normal reaktion på en för jävlig situation.

Så nu blir det lite mat och sista delen av Göteborg – en resa i tiden, så kommer nog allt kännas lite bättre sedan.

Read Full Post »

One by one, only the good die young

Jag har visst haft en bloggpaus. Livet hände. Först. Sedan hände döden. Snabbt, obarmhärtigt och vansinnigt orättvist.

Och jag lyssnar på musik som jag lyssnade på i vårvintras, innan det riktigt hade börjat ljusna på riktigt och när det fortfarande bet lite i kinderna när man var ute. Musiken jag lyssnade på när jag drömde vackra drömmar om framtiden, var spänd av förväntan och längtade ut i Europa.

Jag lyssnar på musiken och minns hur jag kände. Men jag kan inte känna så nu. Inte ens om jag skulle försöka.

Jag såg att världen var underbart vacker i fredags morse, med en spegelblank älv och solen dansandes på vattenytan. Jag såg det men jag kände det inte.

Det är som att ens känselspröt är avkapade. Det gör inte så mycket för jag vet ju att de växer ut igen. Att en dag kommer jag faktiskt känna allt det där igen. Och inte bara korta stunder, utan en dag kommer det faktiskt vara helt helt bra, även fast just den tanken nästan är mer skrämmande än tröstande just nu.

Och igår var det som att det slog mig på riktigt. Som att kroppen ditintills bara gråtit för att den känt att något hemskt har hänt, bara varit sjukt illamående konstant för att den förstår att något är fruktansvärt fel och inte kunnat tänka klart för att det är så man ”ska” reagera när någon har dött. Men igår förstod jag.

Igår förstod jag att hon inte kommer tillbaka. Att vi har träffats för sista gången. Jag ska aldrig någonsin se henne igen. Aldrig aldrig aldrig. Hon är inte bara i sin lägenhet och jag i min. Hon kommer inte tillbaka. Jag kommer aldrig få säga de sakerna jag ville ha sagt. Jag får aldrig se henne le igen, aldrig höra hennes skratt.

Och mitt sista vackra minne av henne är hur hon går på gångvägen i solen på min innergård och jag säger att hon är så himla fin i sin blå klänning och hon vänder sig mot mig med ett nästan lite förvånat leende och liksom skrattar till lite, på just hennes sätt, och ser så glatt överraskad ut över komplimangen och tackar så förvånat medan man själv inte förstår hur en av ens snyggaste kompisar kan se så förvånad ut över att någon säger något så självklart.

Jag vet att livet blir bra igen. Jag vet att en dag kommer vackra saker kännas ända in i själen igen, och inte bara på ytan. En dag kommer jag kunna känna längtan, kärlek och bubbliga förhoppningar ända in igen. Men, inte just nu. Just nu brottas jag mest med orättvisan i att jag aldrig kommer få se det där glada ansiktet stråla emot mig igen. Käraste Ellie, du fattas mig.

Read Full Post »

Nu så!

Det är mig en glädje att säga att idag är allt bättre! Dels för att jag imorse bestämde mig för att inte tänka mer på om Henrik kommer snart eller inte utan bara leva på som jag brukar göra de vanliga distansveckorna och sköta mitt, vilket funkat riktigt bra. Dels för att det nu också finns en plan. Antingen kommer Henrik hem från Gdansk imorgon eller från Södertälje på fredag/lördag. Det vore trist om han missar midsommar och överhuvudtaget att han får jobba över så länge, men just nu är det faktiskt mest bara så underbart skönt att veta. Jag kan planera mitt liv enligt de här alternativen och det är en sådan enorm lättnad.

Dessutom så har jag ju det bästa människorna runt mig, alla kategorier. Utan mina vänner de här dagarna hade jag ju varit ett vrak. De har frågat lagom mycket, lyssnat och varit förbannade med mig, hoppats med mig och framförallt har de fått mig att tänka på annat också. Jakob har fixat midsommardryck åt mig idag så jag ska slippa släpa hem en massa själv på torsdag och mamma erbjöd sig att handla midsommarmaten jag ska fixa så jag inte behöver stressa imorgon.

Och så har jag varit hos Martina precis och tagit inte mindre än två kvällsdopp i Härlanda Tjärn. Så vansinnigt härligt. Det var till och med lång-simtursvänligt!

Så nu går jag vidare med livet. Ser fram emot att Henrik snart kommer hem istället för att bara vara arg och besviken över att han inte kommit ännu. Även om det inte blev någon semester ihop så är ju ändå hela sommaren kvar och 5 veckor ihop har vi ju ändå, även om jag ska jobba. Han kommer i alla fall vara här och vi får njuta av det vi får. Tog en himla massa dagar att komma till den här känslan, men man kan ju inte stressa fram sådant heller. Dessutom känns ju njutningen nästan än större nu, när det varit en massa värdekassa neggo-dagar innan. Inga nedförsbackar utan lite uppförsbackar först liksom.

Read Full Post »

När krafterna tryter

Henrik är fortfarande inte hemma än och just nu känns allt riktigt tungt faktiskt. Under helgen har det ju hänt en massa kul saker och så, men det är som att jag hela tiden gått runt med typ lite lättare huvudvärk eller magknip eller så. Man kan vara glad och ha det trevligt ändå, men det är hela tiden något som ligger där och skaver. Något som kan få fullt fokus när allt annat runt mig tystnar.

Idag har jag liksom känt så galet många gånger att ”Nej, jag står inte ut längre” och samtidigt finns det ju inga alternativ? Jag blir så frustrerad över den här vanmakten liksom. Han sitter fast där på sin båt utan besked och vill hem och jag sitter här och vet ingenting heller. Sedan i onsdags förra veckan har det liksom varit lika troligt att han kunde komma hem dagen efter, som en vecka senare. Att tänka så varje dag fem dagar i sträck är så sjukt slitigt.

Själva frånvaron och distansen går ju bra. Jag njuter av mitt egna liv när Henrik är borta och jag kan ha det minst lika bra då, som när han är hemma. Men nu är det ju som att mitt liv stått på paus sedan i onsdags. Självklart hade jag ju kunnat sticka hem till Falköping eller utomlands eller hittat på vad som helst, men jag VILL ju vara hemma när Henrik kommer. Om det då är så att han kan komma ”imorgon” så håller man sig ju hemma. Och det har jag gjort i ett par dagar nu eftersom det hela tiden funnits en chans att det blir ”imorgon”.

Många skulle säkert se 6 veckors frånvaro från den de älskar och vill leva med som ett orimligt pris att betala. Att det inte vore värt det. De skulle söka sig någon annanstans. Vi har ju aldrig sett det så. Jag känner att så länge jag har ett fint liv även fast Henrik inte är här så är det inga problem. Och jag kan ta att det är några dagar kring på- och avmönstring som blir lite hipp som happ på grund av att Henriks båt inte har ett fast schema utan man får anpassa sig till när de är i hamn. Men jag har så svårt för att mitt liv ska sättas på paus i så här många dagar utan möjlighet att kunna beräkna när de här hipp som happ-dagarna tar slut.

Just nu känns det bara som att jag blir galen om Henrik inte får komma hem snart. Jag orkar fan inte längta längre och samtidigt så är det bara att bita ihop och fortsätta längta för det finns liksom inget annat vi kan göra.

Hur som helst. Imorgon är en ny dag. Kanske kommer Henrik hem då. Kanske inte. Förhoppningsvis får vi ett klart besked i alla fall. Och förhoppningsvis känns allt bättre efter lite sömn.

Read Full Post »

Ingen sorg i Göteborg

Hjälp, vilken skitdag det var igår alltså. Inte bara med att jag var förbannad på Henriks chef utan också för att jag skulle plugga hela kvällen efter jobbet som var totalt galet. Jobbade över en timme för att jag behövde bli klar. Det hade liksom tagit lika lång tid att lämna över mina grejer till kollegorna som var tillbaka idag för att jag då hade behövt skriva en massa långa redogörelser för att sätta in dem i olika grejer och då kunde jag ju lika gärna göra det själv.

Men, det positiva i kråksången är att det var min sista dag som timanställd, EVER! Förutsatt att jag får någon form av åtminstone visstidsanställning direkt efter examen, men som jag skrev häromdagen så tillåter jag ju inga andra bilder i huvudet längre. Så nu ser planeringen ut så här: Visstidsanställning över sommaren (med månadslön som alltså kommer den månad jag faktiskt jobbar och inte en månad efter, halleluja!), praktik hela hösten, examen i januari, sedan jobb forever. Hurra! Aldrig mer inringning, aldrig mer osäkerhet om hur mycket (eller lite) man får den 25:e, aldrig mer söka sommarjobb, aldrig mer ha en massa speciallösningar på jobbet på grund av att man är den ende (!) timanställde.

Jag vet att det inte är alls säkert att det blir så. Men jag tänker ta ut all glädje i förskott. Då är jag glad nu, och förhoppningsvis också sedan. Får jag inget jobb kommer jag bli lika ledsen oavsett om jag varit glad eller ledsen innan, så det är det ju bättre att passa på att glädjas om man kan.

Och gläds gör jag också åt att jag får träffa världens bästa Frittan om några timmar! Och att hon ska vara här heeeela sommaren! Och på lördag får jag träffa världens bästa Soffi!  Och hon ska också vara här heeeela sommaren! Inte över dagen, inte över helgen, inte över en vecka. Massa veckor! Nu spricker det upp också, passande eftersom vi planerat grill ikväll. Igår var det en skitdag som sagt. Idag är livet fasen MVG. Eller A, som det heter nuförtiden. Men det låter ju konstigt att säga att livet är A.

Read Full Post »

Gimme strength to endure when I’m fed up with this world

Det blev inget Mando Diao för mig med mina vänner ikväll. Jobbet idag var helt galet och jag behöver verkligen plugga. Och jag har pluggat lite. Men mest har jag varit ledsen och besviken.

Jag har sagt många gånger att jag fixar att ha ett distansförhållande. Man kan vänja sig vid det mesta och det går fint att ha ett eget liv. Jag kan också vänja mig vid (och har vant mig ganska bra) vid att Henriks jobbperioder inte alltid kan bli exakt 42 dagar, utan det kan diffa lite fram och tillbaka och därför planerar vi så lite som möjligt för dagarna kring av- och påmönstring för att inte bli besvikna.

Men jag fixar fan inte chefers jävla flathet och snålhet. Varken ur ett mikro- och människoperspektiv i form av att sådant beteende drabbar mig och Henrik personligen eller ur ett makro- och organisationsperspektiv där ointresse för de anställda och ett alltför stort fokus på kortsiktiga vinster enligt typ all forskning i världen leder till förluster på lång sikt. Och egentligen är det inte ens snålhet och kortsiktiga vinster som verkar vara målet, eftersom vissa grejer faktiskt gjort att företaget förlorat ekonomiskt även på kort sikt. Det är alltså bara lathet och okunskap. Och sådana drag får människor såklart ha, jag kan själv vara både lat och dum ibland. Men jag är ju inte chef! Och vore jag chef skulle jag troligen inte vara lat och dum på just mitt jobb eftersom man får lita på att de som tillsatt en haft något bakom pannbenet i alla fall och valt ut just mig för att jag faktiskt var duktig på mitt jobb.

Men här är det flera personer som är knäppa alltså. Kanske är de som låter en dålig chef sitta kvar allra knäppast? Hur som helst. Jag tyar fasen inte denna dumhet. Jag kan inte förstå den, och jag avskyr att inte förstå saker.

Och nu när jag både fått skriva av mig och prata med Henrik om eländet i att han nu måste jobba 6,5 veckor och sedan ”bara” vara ledig 5,5 (det låter kanske mycket ändå, men ni anar inte hur tydligt man verkligen känner att man ligger på minus i tillsammans-tid. Särskilt som att vår enda gemensamma semester den här sommaren nu också förkortades från 5 dagar till 2), så kanske jag kan börja acceptera situationen och ta upp plugget igen. Ja, det kan jag nog.

Read Full Post »