Meki

Min förra blogg startades 2006-01-01 och sista inlägget skrevs 2010-06-25. Jag var 18 år när jag började, och när jag slutade var jag 23. Bloggen stängdes ned eftersom jag och mina vänner som startade den inte ansåg oss tycka att våra bloggar var så viktiga att vi ville betala för dem längre. Jag flyttade över hit. Den här texten återfanns på den gamla bloggen som en slags förklaring till varför jag började blogga, och vilka anledningar jag sedan hade att fortsätta. Om du undrar varför jag bloggar idag, kan du läsa det här.
——————————————————————————————————-

2009-04-02

När börjar en ny tid? När slutar en gammal? När är det dags att göra avslut och avstamp? Jag gissar att svaret är att all förändring sker gradvis, och att det ofta är omöjligt att avgöra vilka ögonblick som är livsavgörande när man är mitt i dem, när det inte gäller större saker, som barnfödslar, dödsfall, skilsmässor, nya jobb, uppsägningar, flytter och så vidare. Om man tittar på saker i efterhand å andra sidan, är det lättare att se små saker man inte såg då, som förändrat än. På kort eller lång tid. Det är sådana saker jag sett nu.

Meki, och alltså också denna blogg startades i januari 2006. Jag var 18 år, skulle fylla 19 och befann mig i ett stort känslomässigt kaos, och hade gjort det i nästan 1,5 års tid. När bloggen startades vågade jag hoppas lite. Min 1,5 år gamla sorg efter min bästa vän började te sig lite mer hanterbar, jag skulle ta studenten och jag hade fantastiska vänner. Jag såg en liten ljusning, men jag vågade inte hoppas för mycket. Jag insåg inte då att det största hotet mot mitt eget välmående inte var sorg, fler dödsfall eller yttre händelser. Det största hotet var mig själv, mitt självhat och min obefintliga självkänsla.

1,5 år följde. Mina lyckotoppar började bli högre, vilket gjorde att allt kändes lättare. Mina bottnar, var fortfarande tyvärr väldigt djupa. Periodvis, som vintern 2006, kom bottnarna inte så ofta. Andra perioder, som sommaren 2007, var de närvarande nästan dagligen.

Hösten 2007 blev vändpunkten på riktigt. Jag var 20,5 och hade börjat förstå vad som fick mig att må dåligt och vad som fick mig att må bra. Jag började ta hand om mig själv. Jag satte mig själv först och reflekterade på allvar över vem jag var, vem jag varit och vem jag ville bli. Att Henrik kom in i mitt liv hjälpte såklart. Utan honom hade jag inte klarat det. Han är min räddare på sitt sätt. Men utan min egen vilja hade det inte skett och det tar jag inte ifrån mig själv.

Jag mår bra nu. Ibland är jag ledsen. Ibland är jag arg. Ibland kan jag inte kontrollera mina känslor. Men jag gillar livet. Jag gillar mig själv oftast och inser att jag alltid kommer ogilla vissa bitar. Och det är okej. Jag vet att det är upp till mig hur bra jag vill må. Jag vet att jag bestämmer själv hur jag ser på livet. Jag vet att jag kan tackla svåra saker bättre genom att tänka positivt. Detta är min upprättelse, detta är min present till Anna, 18 år som inte vågade hoppas. Det gick att ta sig ut ur det svarta hålet. Anna, 18, använde bloggen som sjukvård. Anna, 22, använder bloggen som friskvård.