Det var en fin kväll, men vi sa det att vi borde ju gått ut imorrn istället när Göteborgs nya flashiga hotell Clarion post hotell har invigningsfest med utomhuskonsert. Kul för dem att de valt den kallaste veckan den här vintern… Jag kan inte gå ändå eftersom jag jobbar hela dagen och sen måste skriva ett paper till på fredag men det är kul att det händer nåt med det fina gamla posthuset och med drottningtorget överhuvudtaget. Det har varit så tråkigt dött där så länge.

Nu är det dags att ta tag i den där vilan igen, genom att sova.

Nu är det dags för plugg från sängkanten.

Nu ska jag vila. Den här gången ska jag bli ordentligt bra. Och inte bli förkyld om tre veckor igen. Jag ska verkligen försöka ha några lugna timmar varje kväll och jag måste börja ha en plugg- och jobbfri dag i veckan. Jag är så förbannat trött på att vara sjuk jämt.

Nu är det dags för soffan, TV, nässpray, halstablett och lite naturgodis!

Det var så tydligt under hela förra året, med allt sjukligt hemlighetsmakeri som omgärdade valet av Juholt som partiledare, att sossarna inte lärt sig någonting. De trodde fortfarande att de skulle kunna få 50% av rösterna i nästa val, för de har handlat med en sådan arrogans och nonchalans mot sina väljare och agerat som om de kan göra vad som helst och ändå ha valsegern som i en liten ask. Efter valet 2006 pratade alla om att sossarna behövde en stor förändring och radikal förnyelse. I själva verket var det bara en enda person som byttes ut; partiledaren. I partitoppen satt samma gamla gubbar och tanter som alltid, ute i kommunerna hände inget och så förlorade man ännu mer i valet 2010. Det skulle Juholt ändra på.

Efter den stängda valprocessen dök han upp som från ingenstans och kändes allt annat än fräsch. Det är bara att titta på hur övriga partiers valprocesser sett ut för att se att Sossarna valt fel väg. Romson och Fridolin valdes efter en öppen process där flera kandidater ställt upp, pratat med medierna, fått profilera sig och visa sig för medlemmarna. De valdes av en inte helt enig stämma, men stämman visste i alla fall vilka de övriga kandidaterna var. Sossarna väljer ut en kandidat i hemlighet som resten sedan måste säga ja eller nej till. Så gjorde inte Centern när de valde Annie Lööf och så gjorde inte Vänstern när de valde Jonas Sjöstedt.

Socialdemokratin behöver mer öppenhet och mer ödmjukhet. De måste skärpa till sig och sluta bråka internt med att olika distrikt hela tiden ska blocka andras kandidater, även om de inte har några bättre alternativ själva. De måste sluta gnälla och börja jobba. Och fatta att de inte kommer att kunna bilda regering ensamma 2014. Det kanske funkade fram till 80-talet när det bara fanns en 4-5 partier, men det funkar inte nu. Alliansen fattade redan 2004 att de behövde modernisering på alla plan, Miljöpartiet blev hippt redan vid Erikssons och Wettergrens tillträde och Vänstern har nu också äntligen valt en partiledare som känns lite modern (kanske inte så svårt när man tar över efter Ohly, men ändå). Jag har hoppats så länge på att sossarna ska fatta galoppen också. De har fått så många kallduschar att de borde gjort det för längesedan, men icke. Det här tror jag är deras sista chans och nu får de banne mig se till att ta den och rycka upp sig från sitt trötta hål.

Så hoppas jag att det kan bli en weekend hos Johanna i Limerick under våren, åh så fint det vore. Och så vill jag ta med Henrik till Paris. Det är typ ett måste, det var alldeles för längesedan jag var där nu. Och så måste vi åka till Zürich igen.

Än så länge har ju året börjat lovande på resfronten i alla fall, på årets första dag vaknade jag upp i Blekinge och redan den andra veckan var jag utanför landets gränser. Visserligen ”bara” till Hemsedal, men ändå. Dessutom har vi ju Östersund, Bydalen och Åre bokat till vecka 8 och Karlstad om två helger är nästan bestämt. Och, när inte Mohammed kan komma till berget får berget komma till Mohammed, eller hur det var. Minna kommer hit nästa helg och det blir härligt. Hon får ta med sig lite Hagförs hit.

Så ska jag njuta av Göteborg igen. Som jag gjorde hela förra våren. Inte som i höstas när det typ kunde kvittat vilken stad jag bodde i, för jag var så tråkig och ointresserad av allt ändå. Nu är jag pepp på äventyr igen och det är underbart!

Picnic på Ramberget i kvällssolen! Lite så här får livet gärna vara i år. Fast jag måste bli bättre på att göra tummen upp rakt och inte snett. Och slappna av lite i ansiktet.

Det känns väldigt bra än så länge. Den kursansvarige, som själv var gammal statsvetare, sa att i hans ögon var offentlig förvaltning bryggan mellan statsvetenskap som är enormt teoretiskt och arbetslivet, som ju är praktiskt. De momenten vi ska göra verkar också vara ännu mer arbetslivsförberedande än exempelvis Europakunskapen, genom att det är massa småseminarier och några större där man ska göra muntliga föredragningar med ”lösningar” på problem som kan uppstå på olika myndigheter. Det känns som att det är just det jag saknat tidigare, så jag ser verkligen fram emot vårterminen.

Så gillar jag ju det här ämnet. Statsvetenskapen älskade jag i och för sig också, men Europakunskapen var det verkligen si och så med. Det fanns föreläsningar, och i bästa fall vissa delkurser, som var superintressanta, men inte hela kurser. Vi får se hur länge kärleken till offentlig förvaltning, eller mer precist policyanalys, politiska styrmedel och granskning består, men än så länge känns det fint. Dessutom var det flera i klassen, förutom jag, som ställde frågor eller hade kommentarer på föreläsningen och det känns också skönt. Jag gillar inte tysta klasser.

Nej, nu är det dags att ta tag i självstudierna, men summan av kardemumman är helt enkelt att det känns bra. Sjukt bra.

Jag lever igen. Gör sådant jag alltid prioriterar bort när jag går in i ett (för) hårt plugg-mode. Sover ordentligt, diskar direkt, bäddar sängen redan på morgonen, borstar håret, imorse sminkade jag mig till och med och kände mig så glad att jag hade orken till det igen, igår peelade jag ansiktet ordentligt vilket inte hänt på flera månader, jag shoppar, jag promenerar istället för att åka båt. Och så var tanken att jag skulle börja träna mer regelbundet igen för jag har saknat det så sjukt mycket när det bara blivit så sporadiskt som det blivit det sista, men så har jag verkligen inte haft någon lust och just nu vill jag att mitt liv ska vara lustfyllt så det får vänta någon dag till.

Det blev inte så mycket sjömanssambo-bloggning idag heller, men även om jag som sagt längtade lite mer idag än jag gjort det sista så är jag fortfarande väldigt inne i gräsänke-modet. Även om jag på något sätt alltid tänker utifrån ett ”vi” även när Henrik är borta, och funderar på saker vi kan hitta på när han kommer hem, saker vi gjort, saker han berättat och så vidare så är mina känslor ändå ganska neutrala. Kroppen fattar liksom att han är inte här nu så det är ingen idé att gå runt och känna efter hur mycket jag är kär i honom, så då gör jag inte det. Det är ganska skönt, att veta vad jag känner utan att gå runt och känna det hela tiden. Hm, det här blev inte så lätt att förklara, men hur som helst. Om ett par dagar kommer längtan slå till med full kraft och då kommer det säkert bli mer sjömanssambobloggning, så ni som läser bloggen på grund av det får hålla ut tills dess.

2.5 år har gått sedan första gången jag klev in i den kära gamla Dragonen och för första gången började bekanta mig med de där fina människorna som skulle bli mina klasskompisar. Jag vara bara 22 år, relativt nyinflyttad och relativt nybliven sambo. Vid morgondagens registrering kommer Dragonen vara densamma, men inte mycket annat. Jag kommer inte ha samma panik över att inte få vänner, inte vara rädd för att inte passa in och inte vara rädd för att plugget inte passar. Jag hoppas såklart att min klass kommer vara kul. Att det kommer bli en klasskänsla, trots att jag antar att många av oss redan har ett liv här nere och kanske inte har samma behov av att snabbt skaffa vänner. Jag hoppas att det kan bli någon form av häng ibland även utanför skoltid. Det som är skönt den här gången är att om inte mina förhoppningar slår in, så är det inte hela världen. Jag har ju ett liv här nu. Och även om jag, som jag skrev i början, nu inte är Europastudent längre så kommer jag ju vara Europa-alumn för alltid. Det känns fint.

Om jag får barn ska de bli lika coola i backen som Kelly Sildaru. Vilken tjej!