Förutom de där inläggen i slutet av december när jag trodde Henriks båt skulle blåsa bort har det inte varit så mycket sjömanssambo-bloggning det sista. Framförallt för att de här fyra veckorna sedan han åkte har varit typ de fyra snabbaste i mitt liv. Första veckan var det jul och träff med släkt och vänner. Andra veckan var det massa jobb och nyår i Blekinge. Tredje veckan var det uppsats från morgon till kväll. Fjärde veckan var det först “göra allt jag inte hunnit på flera veckor på grund av plugget”-dagar och sedan var det Hemsedal. Början av denna veckan har varit kursavslut och kursuppstart. Nu när det enda som är kvar från höstterminen är den lilla ynka franskatentan imorgon som jag inte orkade göra i december och nu när jag fixat allt som ska fixas med att fixa böcker, registrering, studieintyg, uppdatera GU-kortet och köpa nya block så kommer längtan smygande. På ett ganska bra sätt, det är trots allt bara 13 dagar kvar och det är en hel del som händer innan Henrik kommer hem så det kommer nog gå bra att vänta, men det är ändå skönt att känna känslor igen.
Jag lever igen. Gör sådant jag alltid prioriterar bort när jag går in i ett (för) hårt plugg-mode. Sover ordentligt, diskar direkt, bäddar sängen redan på morgonen, borstar håret, imorse sminkade jag mig till och med och kände mig så glad att jag hade orken till det igen, igår peelade jag ansiktet ordentligt vilket inte hänt på flera månader, jag shoppar, jag promenerar istället för att åka båt. Och så var tanken att jag skulle börja träna mer regelbundet igen för jag har saknat det så sjukt mycket när det bara blivit så sporadiskt som det blivit det sista, men så har jag verkligen inte haft någon lust och just nu vill jag att mitt liv ska vara lustfyllt så det får vänta någon dag till.
Det blev inte så mycket sjömanssambo-bloggning idag heller, men även om jag som sagt längtade lite mer idag än jag gjort det sista så är jag fortfarande väldigt inne i gräsänke-modet. Även om jag på något sätt alltid tänker utifrån ett “vi” även när Henrik är borta, och funderar på saker vi kan hitta på när han kommer hem, saker vi gjort, saker han berättat och så vidare så är mina känslor ändå ganska neutrala. Kroppen fattar liksom att han är inte här nu så det är ingen idé att gå runt och känna efter hur mycket jag är kär i honom, så då gör jag inte det. Det är ganska skönt, att veta vad jag känner utan att gå runt och känna det hela tiden. Hm, det här blev inte så lätt att förklara, men hur som helst. Om ett par dagar kommer längtan slå till med full kraft och då kommer det säkert bli mer sjömanssambobloggning, så ni som läser bloggen på grund av det får hålla ut tills dess.
