Idag gjorde jag min förhoppningsvis sista insats på Europaprogrammet. Även om man kan få lite komplettering på uppsatsen så kan det ju inte vara något mot hur det var att skriva den. Imorgon börjar jag läsa Masterprogrammet i offentlig förvaltning med policyanalys som inriktning och det är först nu som jag på riktigt börjar förstå att jag från imorgon inte längre kommer vara en Europastudent. Visst har jag en hel del synpunkter på saker som hade kunnat vara bättre på utbildningen, men jag kommer verkligen sakna stämningen och jag kommer sakna min klass. Som tur är finns ju många av vännerna kvar i Göteborg och ännu fler kommer tillbaka till sommaren efter diverse utlandsäventyr, men det känns lite tomt ändå.
2.5 år har gått sedan första gången jag klev in i den kära gamla Dragonen och för första gången började bekanta mig med de där fina människorna som skulle bli mina klasskompisar. Jag vara bara 22 år, relativt nyinflyttad och relativt nybliven sambo. Vid morgondagens registrering kommer Dragonen vara densamma, men inte mycket annat. Jag kommer inte ha samma panik över att inte få vänner, inte vara rädd för att inte passa in och inte vara rädd för att plugget inte passar. Jag hoppas såklart att min klass kommer vara kul. Att det kommer bli en klasskänsla, trots att jag antar att många av oss redan har ett liv här nere och kanske inte har samma behov av att snabbt skaffa vänner. Jag hoppas att det kan bli någon form av häng ibland även utanför skoltid. Det som är skönt den här gången är att om inte mina förhoppningar slår in, så är det inte hela världen. Jag har ju ett liv här nu. Och även om jag, som jag skrev i början, nu inte är Europastudent längre så kommer jag ju vara Europa-alumn för alltid. Det känns fint.
